När dörren smällt igen bakom dem står de bara och ser på varandra. Lia rodnar fortfarande efter kyssen men Jonas ansikte är stelt och spänt i en irriterad min, som mjuknar allteftersom han överför sitt fokus på Lia istället. Svedan från ryggen får henne dock att grimasera lätt.
”Vänd dig om”, ber Jonas mjukt och drar försiktigt upp Lias tröja så att han kan se hennes rygg. En smal, blodröd rispa löper längs nedre delen av ryggen. Han drar varsamt ett finger längs med såret, varpå Lia stönar till.
”Aj, det svider”, gnyr hon och vrider på huvudet så att hon kan möta hans blick.
”Jag förstår det”, mumlar Jonas tillbaka och ler snett. ”Vill du tvätta av det?”
Lia skrattar till.
”Nej, det ska väl inte behövas.”
Hon drar ned tröjkanten igen och vänder mot Jonas. Hans hand vilar fortfarande mot hennes midja, och hennes inre sätter igång att pirra igen. Åh, vad hon önskar att han drog henne nära igen. Om hon fick önska vad hon ville skulle hon vilja att de satt tätt hopslingrade på en säng just nu, intensivt kyssandes, men att själv göra verklighet av sina fantasier vågar hon inte. Tänk om det var en engångsgrej, det som hände där ute – tänk om magin är bruten?
Sekunderna går och Lia hinner börja undra vad han tänker på egentligen där han står mittemot henne. Hoppas han inte funderar över hur han ska bli av med henne nu när han i princip bjudit in henne.
När han till sist öppnar munnen får hans röst små ilningar att fara genom hennes kropp.
”Nej men vad säger du, ska vi slå oss ned någonstans?”, flinar han och drar handen genom håret. Det glittrar till i hans ögon. Lia nickar snabbt och följer Jonas ut i vardagsrummet, som är tomt på folk. Undrar vart de tagit vägen?
Musiken dundrar fortfarande ut genom högtalarna, men Lia går bort till stereon och vrider ned volymen så att de ska kunna höra varandra prata. Hon passar även på att byta till en lite lugnare cd med en av de svenska artister hon brukar lyssna på, sedan trippar hon över till soffan och låter kroppen dunsa ned bland de mjuka kuddarna. Jonas sitter tillbakalutad i ena hörnet av soffan, bara någon meter bort. De ser på varandra. Lia nynnar nervöst med i låten medan hon funderar över vettiga samtalsämnen, men hon behöver egentligen inte fundera över det eftersom det är Jonas som till slut börjar prata.
”Du kan hoppa lite närmre, jag bits inte. Det borde du väl ha märkt nu?”, blinkar han retfullt och klappar sig mot låren. Lia hoppar villigt tätare intill Jonas och lägger huvudet i hans knä medan hjärtat ökar farten nästan farligt mycket. Hon ryser när han låter fingrarna löpa längs hennes hårfäste och vidare i cirklar över hennes hud.
”Så, berätta lite om dig själv”, uppmanar han henne nyfiket.
Lia ler dumt. Vad har hon att berätta om sig själv? Att hon är världens största mes och säkert mest oskyldiga tjej vid deras ålder? Det skulle knappast få honom mer intresserad av henne. Till slut beslutar hon sig för att helt enkelt låta munnen gå av sig själv, och inte fundera så mycket över vad hon säger.
”Jag heter Lia Valldahl och bor i ett vitt hus bara några kvarter härifrån.”, börjar hon, men skrattar till när hon inser att det nog var det mest ointressanta hon kunnat berätta.
Jonas bara ler.
”Fortsätt”, ber han och lutar sig lite bekvämare mot ryggstödet. Och Lia fortsätter:
”Jag har en lillasyster som är två år yngre, en mamma, en pappa och en katt som heter Caitlin. Hon är helt underbar! Min lilla älskling.”
”Haha, men katter är väl ingenting att ha? Hundar ska det vara!”, flinar Jonas roat och låter sin hand massera sig ned till Lias. Hans fingrar kittlar lätt mot översidan av hennes och hon ryser än en gång. Här, i hans knä, skulle hon kunna stanna för alltid.
”Nej, usch, hundar är verkligen ingenting att ha. Luktar illa och måste jämt ut på promenader”, klagar Lia. ”Inte för att jag har någonting emot att komma ut och få lite frisk luft”, tillägger hon förklarande, ”men att behöva gå upp på morgonen för att ta ut en jävla hund på toalettpromenad känns verkligen inte lockande, måste jag säga.”
Jonas skrattar.
”Om man väljer att se det på det sättet så.”, säger han. ”Men har du tänkt på hur otroligt lojala hundar är? De litar på en. Och de sticker inte ifrån en bara för att de tröttnat och hittat ett bättre liv, utan stannar kvar ända in i döden.”
Hans röst får en lite mörkare ton när han säger det sista, men det är ingenting som Lia lägger märke till just då.
”Har du hund, eller”, frågar hon snorkigt, som om det vore ett personligt svek mot henne. ”Eftersom du lovordar dem så otroligt, menar jag.”
”Nejdå, inte alls”, mumlar Jonas och skrattar till. ”Men nu får du allt ta och återgå till ämnet. Det var dig vi snackade om.”
Som om jag är så jävla spännande, tänker Lia skeptiskt. Jag vet nog något jag skulle göra hellre än att prata just nu, funderar hon vidare och fuktar läpparna, men hon vågar fortfarande inte förflytta ansiktet de få decimetrarna upp till hans mun. Kanske kan hon hinta en smula om vad hon vill och se hur han reagerar …
”Jag älskar närhet.”, ler hon slutligen och möter flirtigt hans blick. Han hummar och nickar drömmande. ”Jag är nästintill beroende av kramar. Att kramas är så mysigt så det är inte klokt. Men det ska vara på rätt sätt. Och så har vi kyssar, massage, djupa samtal … det är också saker jag värderar högt. Jag kan vara så löjligt romantisk ibland.”
Lia skrattar till.
”Men jag är väldigt frusen av mig, så det är kanske därför jag söker närhet hela tiden. Eftersom jag behöver få upp värmen menar jag.”
Nu måste det ju vara alldeles uppenbart för Jonas vart det här samtalet är på väg. Lia balanserar farligt nära gränsen nu, det är hon fullt medveten om, men det spär bara på hennes vilja ännu mer.
”Du fryser väl inte nu”, frågar Jonas och kurar sig närmare Lia. Hans lukt fyller hennes näsborrar och hon njuter.
”Nej då, inte just nu.”, försäkrar hon honom men kryper ännu tätare intill honom.
”Bra.”
De blir tysta en liten stund. Jonas hand leker varligt med Lias, och Lia kan inte få det fåniga leendet att försvinna från hennes läppar. Musikens mjuka toner som omger dem gör att samtalsuppehållet inte alls känns pinsamt eller obekvämt, utan faktiskt riktigt behagligt.
Så böjer sig Jonas plötsligt över Lias ansikte så att en slinga av hans hår far ned över hennes kind.
”Du”, viskar han stilla. ”Jag känner en sådan vansinnig lust att kyssa dig.”
Hans läppar snuddar vid hennes panna när han pratar. Lia möter hans blick och ser hur hans ögon glimmar till av längtan, och i precis den stunden är det som att någonting exploderar inuti henne.
Aldrig hade han kunnat gissa att Lia skulle vara så här vild. Han behöver nästan inte ens nudda vid hennes läppar förrän hon ger sig till honom helt och hållet, ärligt och inlevelsefullt. Möjligen har alkoholen hon fått i sig ett finger med i spelet, men han föredrar att se det som att det är han som är helt oemotståndlig. Varför var hon inte så här helhjärtad redan ute på trappan?
Hennes tungas strävhet är varm och inbjudande, och det hon gör med hans hår känns underbart, även om han inte varit med om något liknande förut. Han försöker undvika att komma åt hennes sår på ryggen medan han trycker henne hårdare mot sig.
Förvånansvärt nog är det faktiskt han som blir tvungen att hejda dem när Lia börjar bli lite väl upphetsad.
”Du, vänta lite”, flämtar han och drar sig bakåt en aning.
Lia är rosigare om kinderna än han sett henne förut, ögonen glittrar av längtan och när han håller armarna om henne kan han till och med känna hennes vilda hjärtklappning. Han skrattar och tar tag i hennes armar.
”Bäst att stanna nu, tror jag”, flinar han och ger henne en lätt puss på pannan. En liten skugga lägger sig över hennes nötbruna ögon medan hon ger honom ett generat leende.
”Oj, förlåt, blev det för mycket?”, mumlar hon ångerfullt. Hennes ena hand far upp till nacken och hon börjar nervöst vira en av sina långa hårlockar runt pekfingret.
”Nej då! Det är fantastiskt”, andas Jonas hastigt, men tillägger, ”Eller … kanske en aning. Vi borde nog ta det lite lugnt så här första gången. Tror du inte det?”
Han anstränger sig för att inte låta för nonchalant. Det går inte att neka till att det är underbart att hångla med Lia, men han vill inte att det hela ska gå för fort och leda till ånger. Lia sansar sig snart och nickar instämmande,
”Jo, du har nog rätt.”
Hon andas fortfarande hastigt. Jonas för undan en hårlock som fallit ned framför hennes öga och ger hennes kind en lätt smekning. Lia glider sakta av honom ned på golvet, där hon sätter sig i skräddare.
”En annan gång kanske?”, blinkar Jonas ned mot henne och hoppas att hon ska förstå innebörden. Det verkar hon utan tvekan göra, för hon fyrar av ett bländande leende och nickar.
”Deal”, säger hon med sådan förtjusning att Jonas skrattar.
Klockan på väggen mittemot meddelar att det nog börjar bli dags att bege sig hemåt. Jonas sträcker på sig och reser sig upp från soffan.
”Jag tror att det kanske är dags för mig att dra hem nu. Ska du stanna här eller ska jag följa dig en bit på väg hem?”, frågar han.
”Eh …”, tvekar Lia och börjar klumpigt resa sig upp, hon med. ”Jag tror jag hänger med. Om det är okej?”
”Klart det är”, försäkrar henne Jonas och ger henne en hjälpande hand.
De promenerar tätt ihop ut i hallen och drar på sig det lilla i ytterplaggväg de har tagit med sig och snubblar ut genom dörren. Jonas tvekar precis i dörröppningen.
”Vi ska inte säga till att vi sticker då?”
Lia höjer på ögonbrynen som om han just påmint henne om att man måste andas för att kunna leva och skuttar tillbaka in i huset.
”Just det, det glömde jag ju …”
Han står kvar vid dörren och väntar medan Lia försvinner iväg för att säga hejdå till de andra. Vilken tjej, alltså, tänker Jonas för sig själv. Så mycket liv i en och samma människa.
När hon återvänder ler hon glatt och ger honom en kram innan hon passerar honom ut i nattluften. Jonas reser upp sin cykel och ställer sig grensle över den. Det känns dumt att han ska cykla medan hon går.
”Om du beskriver vägen hem till dig kan jag skjutsa dig”, erbjuder han sig. Skit samma om det blir en omväg, tänker han.
”Ja tack, det låter bra”, svarar Lia tacksamt och hoppar upp på pakethållaren. Hon lägger armarna om honom och väntar på att han ska trampa iväg. Han märker hur hon sniffar mot hans rygg och flinar självbelåtet.
”Då rullar vi, då”, ropar han och stampar iväg i gruset.
Cykeln är nära att välta innan de hunnit förbi grusgången ut på asfalten, men Lia skrattar bara när de vinglar till. Sedan är de på väg.