fjärde delen

Trots sin skadade hand hoppar Jonas smidigt av sin cykel i farten, och ställer den intill husväggen. Bakom ett hörn ser han hur två personer kysser och tar intimt på varandra, han kan inte låta bli att kolla vilka det är. Vid synen av Lias kompis och hennes kille ler han, de ser så utomordentligt kära ut. Jonas inser att det är flera månader sedan han hånglade sist. I varje fall var det ett tag sedan han fortfarande var vid medvetande när han gjorde det, för de tillfällen han varit så full att han inte kunnat minnas någonting efteråt gills väl inte riktigt?

Han vänder tillbaka mot ingången. Det låter som folk har kul där inne, ljuden från folks skratt hörs ända ut dit han står. Utan att tveka sveper Jonas in genom dörren, och möts av en härlig stämning. I rummet framför honom finns soffor, fåtöljer, flipperspel, en stereo och till och med en TV, samt ett par kuddtäckta madrasser längs med väggarna – allt dämpat belyst för att skapa en mysig stämning. Enligt Jonas är väl det enda negativa den värdelösa musiken som strömmar ut från högtalarna, men man kan ju inte få allt.

Jonas förvånas själv över att han börjar uppskatta ett ställe, enbart för att det ser ”fint” ut, och skakar roat på huvudet.

”Hallå, Jonas!” Där borta sitter Hampus. Han låter glad, antagligen hade han väl inte riktigt förväntat sig att Jonas faktiskt skulle dyka upp. Jonas går bort till bordet där hans kompis och ett par andra sitter och spelar kort. Med tanke på att en del av dem är kanske lite väl lättklädda, gissar han att de spelar klädpoker.

”Tja, Hampus. Har ni kul?”

”Japp, jag vinner varje gång” skrattar Hampus och nickar mot de andra spelarna. Jonas ser upp, och med en känsla av att göra någonting förbjudet får han ögonkontakt med Lia, som inte ser ut att ha fullt lika mycket tur i spel som Jonas kompis.

Lia kan inte hjälpa det. Jonas blick får en elektrisk impuls att fara genom kroppen och på ett ögonblick bränner hennes kinder som om de vore utsatta för svedan från en eld. Det här är ju bara inte sant, tänker hon upprört. Att försöka dölja kroppen med händerna skulle inte tjäna någonting till, Jonas ser inte ens på henne längre. Dessutom skulle nog alla tycka att hon var världens tönt om hon försökte gömma sin kropp nu, de har ju redan sett vad som finns att se. Tur i alla fall att hon har underkläderna på sig.

”Vad sitter du och tänker på då?”, frågar Hampus när han ser hur Lia rodnar. ”Blivit lite för excited av alla avklädda kroppar, kanske?”

Han flinar retsamt. Naturligtvis fångar hans kommentar allas uppmärksamhet och spelarna vänder sina ansikten åt Lias håll. Jonas ser att hon rodnar. Visst måste han väl se i hennes blick att det även är han som är anledningen till att hon rodnar så? Mest av allt vill hon bara springa därifrån, men det vore att ställa till med onödig dramatik.

Så sansat hon bara kan lägger hon därför ned sina kort på bordet, skjuter ut sin stol och stegar ut ur rummet. Barfota, rakt ut genom ytterdörren försvinner hon och sedan kan hon inte längre behärska sig. Hennes fötter ökar tempot av sig själva och hon springer tills hon nästan inte kan andas. Inte förrän hon hunnit bort till stora vägen inser hon att hon glömt sina kläder på ungdomsgården.

”Var försvann hon nu då?”

Folks blickar är som fastlimmade vid dörröppningen som Lia just försvann ut genom. Mest förbryllad är Jonas. Han hade ju knappt hunnit in i rummet förrän hon rusade ut. Så fruktansvärt hemsk kan hans uppenbarelse väl inte vara?

Han kastar en blick på de fem spelkorten Lia lämnade efter sig. Royal flush. Helt otroligt. Risken att förlora var ju uppenbarligen inte vad som fick Lia att ge sig iväg så där. Medan han biter sig lite fundersamt i läppen upptäcker han Lias kläder som ligger slängda på golvet bredvid stolen hon suttit på. Utan att riktigt tänka sig för reser han sig från sin plats och rafsar åt sig den lilla högen hon lämnat efter sig. Han trycker plaggen mot bröstet och känner hur en mjuk, söt doft letar sig upp i hans näsa. Doften av Lia.

”Jag går ut och kollar om jag hittar henne.”, säger han till den lilla gruppen runt bordet och börjar promenera bort mot ytterdörren.

”Men du kom ju precis!”, ropar Hampus. Han verkar nästan besviken. ”Ska jag hänga med dig?”

Jonas tvekar. Vill han att Hampus är med om han hittar Lia? De är ju bra kompisar och vet väl det mesta om varandra, men vågar han riskera att göra bort sig inför sin kompis? Fast när han tänker efter, vad är det som säger att han skulle göra bort sig?

”Nej, då, det är lugnt.”, svarar han efter några ögonblick och kliver ut genom dörren. ”Vi ses!”

Cykeln ligger kvar där han lämnade den. Han klämmer fast Lias kläder på pakethållaren och trampar iväg. Nu återstår bara en fråga – var i helsike ska han leta?

tredje delen

Och var har Hampus tagit vägen? Jonas letar bland eleverna i matkön efter sin kompis, när han plötsligt ser två magiska, bruna ögon i vimlet – shit, det är hon! Han blir precis som förhäxad, vad i helvete ska han göra nu? Att göra bort sig igen är verkligen ingenting han vill riskera. Han börjar gå framåt för att eventuellt gömma sig bakom någon annan i matkön, men märker inte väskan som någon slängt på golvet förrän det är för sent. Katastrofen är ett faktum – Jonas har fallit pladask, mitt framför ögonen på åtminstone en fjärdedel av skolan och, vad värre är, framför ögonen på Lia.

”Helvete! Satan, vad ont det gör!”

En smärta värre än någonting annat han känt har börjat strömma ut från hans handled, som för tillfället ligger vriden under hans ena höft. Jonas rullar över på rygg så att handen blir fri. Åh, vad ont det gör!

”Vad gör du nere på golvet?” Äntligen dyker Hampus upp. ”Här, upp med dig”, säger han och sträcker fram handen.

”Tack”, kvider Jonas tacksamt och reser sig upp på fötter.

”Men shit, vad hände”, undrar Hampus, ”du ser inte klok ut i ansiktet.”

”Äh, jag ramlade på någons jävla väska. Fan, alltså, aj! Hänger du med till skolsyster?”

”Visst, jag har redan ätit.”

Jonas ger Hampus en sur blick. ”Tack för att du väntade.”, muttrar han sarkastiskt.

”Men sorry, jag glömde, okej? Kom nu, vi sticker och kollar din hand.” Hampus kastar en orolig blick på sin kompis hand. Den har intagit en blåaktig färg som inte alls hör hemma där. Jonas grimaserar. Både för att det gör för jävligt ont, och lika mycket för att han än en gång lyckats göra bort sig inför den enda tjej han någonsin blivit förälskad i.

”Men Gud, vad hände?”

Lia ser oroligt efter Jonas och hans kompis som försvinner ut genom dörren igen. Sanna, däremot, står dubbelvikt och gapskrattar. Det faktum att Jonas snubblade så fort han fick syn på Lia är av någon anledning fruktansvärt komiskt.

”Sluta, Sanna, han gjorde ju illa sig”, fräser Lia. Sanna slutar inte fnissa för det.

”Äh, så allvarligt såg det inte ut”, skrattar hon. ”Nu har båda fallit för varandra”, tillägger hon, varpå hon genast får ett nytt skrattanfall.

Matkön börjar röra på sig, och nu är de snart framme vid maten.

”Jävlar, vad hungrig jag är”, konstaterar Sanna.

”Mm, jag med”, svarar Lia frånvarande. ”Ska vi dra till ungdomsgården i eftermiddag?”

”Visst, kan jag be Eric följa med?” Sanna vet att Lia lätt känner sig bortglömd när hon drar med sig Eric, men på ungdomsgården finns det ju andra man kan prata med. Till Sannas lättnad säger Lia bara:

”Javisst, gör så.”

Efter att ha funderat fram och tillbaka säkert hundra gånger beslutar sig Jonas för att hänga med Hampus till ungdomsgården. Och det är inte alls för att det finns en chans att Lia är där, utan för att han inte orkar gå ut och festa med bruten handled, vilket var diagnosen han fick av sjuksyster. Nu har han bandage och hela skiten, och måste gå med det i flera veckor. Tur i oturen att det var vänster hand och inte höger, för utan högerhanden skulle det inte finnas så mycket kul att göra.

Innan Jonas cyklar iväg till ungdomsgården tar han en sväng hem för att få i sig någon enkel näring. Mamma är för ovanlighetens skull hemma, och när hon ser Jonas bandage börjar hon genast ömka honom och klargöra hur synd hon tycker att det är om honom. Det är nästan så att allt känns som förut, när föräldrarna fortfarande brydde sig och fanns till hands när han behövde dem. Nu har pappa flyttat ut och mamma har sällan tid för sin energikrävande son.

Mamma tröttnar snart på att förbarma sig över Jonas och slänger åt honom en hundralapp för att sedan återgå till att sortera posten. Det här känns inte riktigt känns rätt, tänker Jonas och får en antydan till en klump i magen. Tror mamma verkligen att hon kan köpa honom, eller är det bara i brist på andra idéer som hon gör så? Pengar har hon gott om, men sin egen dyrbara tid han hon minsann svårt att dela med sig av. Men å andra sidan, pengar är ju alltid pengar och han behöver dem till nya cigaretter, så att lämna tillbaka hundralappen av principskäl vore ju bara dumt. Efter alla gånger verkligheten gjort honom besviken börjar han bli van att förtränga deppiga tankar, så det är vad han ser till att göra nu. Han slänger i sig några mackor och ett glas juice och skyndar sedan iväg till ungdomsgården på cykeln.

Det dröjer inte länge förrän Sanna och Eric försvinner ut genom dörrarna till Storängens ungdomscenter igen, och Lia blir ensam kvar. Hon ser sig om i rummet och inser strax att hon egentligen är allt annat än ensam, idag är det mer folk än vanligt på ungdomsgården. Synd att inte Jonas är här, tänker hon. Han skulle nog få fart på henne. Lia flinar tyst. Hoppas bara det gick bra med hans hand.

”Hallå, du där i randig tröja”, ropar någon plötsligt. Lia ser sig förvirrat om, och hennes blick fastnar vid en ganska smal tjej med lockigt hår. Det ser ut som det var hon som ropade.

”Vem, jag?”, ropar Lia tillbaka.

”Ja.” Tjejen ler mot henne. ”Vill du vara med på klädpoker?”

Den frågan kom väldigt oväntat, och för ett ögonblick sitter Lia helt stum i brist på ett bra svar. Vill hon vara med på klädpoker?

”Kom igen, vi bits inte”, säger tjejen och skrattar. Lia tänker att hon brukar vara rätt bra på poker, så det kan hon väl ställa upp på?

”Visst, varför inte?” Jag har ju ändå inget bättre för mig, tänker hon för sig själv.

andra delen

Han vet att hon heter Lia, det har han på något sätt lyckats snappa upp av sina kompisar. Hon brukar hänga på ungdomsgården på fredagar, säger de. Jaha, so what? Lia från ungdomsgården, vilken jävla tråkig titel. Ingen som har ett liv går frivilligt till det där fula tegelhuset. Vad är det egentligen som är så kul med att vara där? Spela spel och dricka te, och snacka med andra töntar? Jonas bestämmer sig för att fråga Hampus nästa gång de ses, vad han egentligen ser hos den där bunten människor. Kanske han skulle kunna dra förbi en sväng nu på fredag, bara för att med egna ögon få uppleva vad det nu är som känns så magiskt med stället. Då kan han ju passa på och se om hon är där, också.

Nej men vad är det med honom? Att han börjar snacka okontrollerat nonsens i närheten av en snygg tjej är tillräckligt generande för honom, han behöver knappast förnedra sig själv ännu mer genom att bli helt besatt av henne. Nej, ibland förstår han sig inte på sina egna tankar.

”Sanna, du kan inte gissa vad som hände mig innan lektionen!”

Lia tycker absolut att det är en upplevelse hon måste dela med sin kompis.

”Nej, vad då”, undrar Sanna och ler.

”Du vet Jonas Sellgren”, börjar hon, ”han den där dryga killen, blond, rökare? Han som tror han äger hela världen?”

”Jo, det är klart jag vet vem det är. Vad är det med honom?”

Lia skrattar och förklarar vad som hände. När Sanna hört hela den korta historien, skrattar hon högt.

”Driver du med mig? Bad han verkligen om ursäkt och hoppades att ni skulle ses igen?”

”Japp, det gjorde han.” Lia flinar.

”Så vad ska du göra nu, lägga in en stöt? Han verkar ju helt klart intresserad!” Sanna låter ivrig, men Lia skruvar lite besvärat på sig. Det var inte en fråga hon väntat sig.

”Jag vet inte riktigt. Jag menar, det behöver ju inte betyda någonting alls, och jag vill inte göra bort mig…”

”Äh, skit i det”, skrattar Sanna glatt. ”Vill man komma någonstans får man lära sig ta första steget ibland.” Hon låter den sista läxboken dimpa ner i sin svarta axelremsväska och krokar arm med Lia. ”Det är så det fungerar. Se bara på mig – tror du jag hade lyckats bli tillsammans med Eric om det inte vore för att jag vågade ta risker?”

”Ja det tror jag. Så kära som ni är tror jag ingenting hade kunnat hålla er ifrån varandra. Det är ödet.”

Lia ger Sanna en road blick.

”Ödet säger du? Glöm det, något öde finns inte och kommer aldrig att finnas! Men nu släpper vi ämnet. Hänger du med och shoppar en stund? Jag såg en klänning igår på MQ som jag blev helt förälskad i!”

”Det gör jag gärna”, säger Lia och skrattar. ”Men jag tror inte på din teori om att man måste ta första steget. I varje fall inte när man inte ens är intresserad av personen ifråga.”

Lia undrar om hon inte ljuger när hon säger det sista. Visst pirrar det åtminstone litegrann när hon för ett ögonblick ser Jonas blonda kalufs för sin inre syn?

Resten av veckan är ett enda virrvarr av tankar och funderingar för Jonas. Lias ansikte är det enda han ser framför sig, och det är helt omöjligt att koncentrera sig på någonting annat överhuvudtaget, trots att han faktiskt försöker. Plötsligt förstår han vad folk menar med uttrycket ”kärlek vid första ögonkastet”, för det är precis vad som har hänt nu. Jonas blev förälskad i Lia så fort han såg henne.

Fast egentligen är det inte riktigt så. Nog har han sett Lia många gånger förut, men då har hon bara varit en i mängden bland en massa andra ointressanta tjejer. Konstigt då att något så litet som att hon snubblar på hans väska kan ge upphov till de känslor som nu river runt och förvirrar.

För Lias del är det en vecka av både uppmuntran och retsamma kommentarer som passerar. Sanna är en underbart stöttande vän, samtidigt som hon bara inte kan motstå frestelsen att lägga små generande kommentarer så fort hon får chansen. Ofta är de i stil med:

”Blir du upphetsad varje gång du ser någon som röker nu, eller?”, varpå antingen Lia eller Sanna börjar fnittra.

Men på fredagen händer det som slutligen får Lia att inse att hennes intresse för Jonas faktiskt ligger där och puttrar bakom pannloben. Det är när hon tillsammans med Sanna väntar på att ledet av hungriga elever ska röra sig framåt som han plötsligt dyker upp – snyggare än vanligt. Det liksom strålar om honom Lia kan nästan se hur allt saktar ner till något slags slow motion-liknande tillstånd framför hennes ögon. Är det bara hon som inbillar sig, eller vänder sig hela matkön om för att bevittna hjälten på ingång?

Jonas drar nonchalant ena handen genom sin blonda lugg, och ser sig sedan om efter någon ha känner igen i kön. Blicken sveper långsamt över ledet av människor, och stannar ett kort ögonblick vid Lia. De får ögonkontakt.”Lia, vad stirrar du på?”

första delen

Är det en vink från ödet att precis när han står och tänker att kär, det är det sista som skulle kunna hända honom just nu, så snubblar någon in i ryggen på honom över väskan han ställt bredvid sig?

”Oj förlåt”, säger personen snabbt, ”jag såg den inte!”

Först tänker han bara säga något otrevligt och sedan återgå till att slänga ut allt skräp ur sitt skåp, men när han möter tjejens blick blir han som förtrollad. Varför har han inte lagt märke till henne förut? Ord han inte planerat att säga strömmar ut ur hans mun.

”Det var mitt fel”, stammar han, ”jag borde inte ha ställt väskan precis där jag vet att alla går.” Han puttar snabbt in väskan mot väggen med foten. ”Ursäkta mig.”

Lia känner hur hon börjar rodna. Varför stirrar han på henne så där? Och hörde hon verkligen rätt när han bad om ursäkt? Jonas är ju inte precis den man förväntar sig ska vara artig. Jonas, med sin nonchalans och tydliga medvetenhet om att vem som helst skulle ställa sig i kö för honom vid minsta vink. Lia tvekar ett kort ögonblick innan hon öppnar munnen.

”Jag ska fortsätta hitåt nu”, säger hon och pekar framåt. ”Matten börjar nu.”

”Åh, okej” säger Jonas och blinkar. ”Hoppas vi ses igen snart.”

Hon tittar förvånat, nästan sarkastiskt, på honom. Hoppas de ses igen? Sen när blev de två kompisar?

”Ja, det antar jag att vi kommer att göra, vi går ju på samma skola”, säger Lia och höjer ena ögonbrynet. Hon vänder sig om för att markera att samtalet är över, men Jonas verkar inte förstå vinken.

”Ha det så kul! På matten alltså”, ropar han mot Lias rygg. Ett nyp i armen försäkrar Lia om att hon inte drömmer. Konfunderat går hon in genom dörrarna till mattesalen, där halva hennes klass redan väntar på att matematikläraren ska anlända. Hon letar efter Sanna bland det tjugotal elever som springer runt i rummet, och hittar henne snart vid samma bänk vid fönstret som de brukar sitta vid. Men platsen bredvid Sanna är upptagen. Typiskt, nu får hon vänta med att berätta vad som nyss hände ute i korridoren.

Vad är det egentligen med honom? Hur kunde han kläcka ur sig något så onödigt som ”ha så kul”? Han känner hur han för första gången i sitt liv blir generad. Tur att hon gick, Lia, annars vet han inte vad mer galet han hade kunnat säga. Tjejer har allt en konstig makt över killar, tänker han medan han glider ut på skolgården. Framme vid skogsbrynet stannar han och drar upp sitt cigarettpaket ur jackfickan. Bara en kvar. Äh, skit samma, han får pengar av morsan i morgon. Och blir det kris kan han ju alltid tigga av någon annan. Bara ett kort ögonblick i tändarelden räcker för att ciggen ska börja glöda, men han hinner bara dra några bloss innan någon ropar åt honom:

”Hörru, grabben, du får inte röka här har jag ju sagt!”

Varför ska vaktmästaren alltid komma och lägga sig i hans liv?

”Äh, stick och gör något nyttigt istället. Det här är utanför skolområdet, för fan.” Han ljuger inte – fem meter utanför skolans område står han.

”Akta så jag inte ringer hem till föräldrarna, Jonas, de skulle nog inte bli särskilt glada”, hotar vaktmästare Göran och blänger på honom.

”Ja, ja, som du vill. Men sluta tjata, för fan. Sköt dig själv.”

Jonas fimpar cigaretten på marken. Skit också, där försvann den.

Lia ser ut genom fönstret. Hon har gjort ett kort avbrott i sina uträkningar för att räta på huvudet, det gör så ont i nacken att hålla det nedböjt.

Där ute går han ju, Jonas. Lia känner en svag ilning av förväntan, men försöker snabbt tänka bort den. Jonas skulle aldrig vara intresserad av henne, så det verkar inte vara någon vidare bra idé att kära ner sig i honom. Dessutom röker han ju, och Lia hatar rökare. Men ändå…

Högst upp på flaggstången ute på skolgården vajar den solblekta, svenska flaggan. Solen strålar på den blå himlen, och bara några få moln syns på flera mils avstånd. Sommaren är på väg, det märks. Fåglar sjunger vart än man går och trädens knoppar har börjat slå ut. Undrar om Jonas tycker om sommaren lika mycket som hon själv?

Lia blir själv förvånad över sin egen tanke. Vad skulle det spela för roll om Jonas gillar sommaren? Frustrerat återgår hon till sina mattetal, Jonas är verkligen inget gott parti, om hon nu skulle bli förälskad. Det förstår hon till och med själv.