första delen

Är det en vink från ödet att precis när han står och tänker att kär, det är det sista som skulle kunna hända honom just nu, så snubblar någon in i ryggen på honom över väskan han ställt bredvid sig?

”Oj förlåt”, säger personen snabbt, ”jag såg den inte!”

Först tänker han bara säga något otrevligt och sedan återgå till att slänga ut allt skräp ur sitt skåp, men när han möter tjejens blick blir han som förtrollad. Varför har han inte lagt märke till henne förut? Ord han inte planerat att säga strömmar ut ur hans mun.

”Det var mitt fel”, stammar han, ”jag borde inte ha ställt väskan precis där jag vet att alla går.” Han puttar snabbt in väskan mot väggen med foten. ”Ursäkta mig.”

Lia känner hur hon börjar rodna. Varför stirrar han på henne så där? Och hörde hon verkligen rätt när han bad om ursäkt? Jonas är ju inte precis den man förväntar sig ska vara artig. Jonas, med sin nonchalans och tydliga medvetenhet om att vem som helst skulle ställa sig i kö för honom vid minsta vink. Lia tvekar ett kort ögonblick innan hon öppnar munnen.

”Jag ska fortsätta hitåt nu”, säger hon och pekar framåt. ”Matten börjar nu.”

”Åh, okej” säger Jonas och blinkar. ”Hoppas vi ses igen snart.”

Hon tittar förvånat, nästan sarkastiskt, på honom. Hoppas de ses igen? Sen när blev de två kompisar?

”Ja, det antar jag att vi kommer att göra, vi går ju på samma skola”, säger Lia och höjer ena ögonbrynet. Hon vänder sig om för att markera att samtalet är över, men Jonas verkar inte förstå vinken.

”Ha det så kul! På matten alltså”, ropar han mot Lias rygg. Ett nyp i armen försäkrar Lia om att hon inte drömmer. Konfunderat går hon in genom dörrarna till mattesalen, där halva hennes klass redan väntar på att matematikläraren ska anlända. Hon letar efter Sanna bland det tjugotal elever som springer runt i rummet, och hittar henne snart vid samma bänk vid fönstret som de brukar sitta vid. Men platsen bredvid Sanna är upptagen. Typiskt, nu får hon vänta med att berätta vad som nyss hände ute i korridoren.

Vad är det egentligen med honom? Hur kunde han kläcka ur sig något så onödigt som ”ha så kul”? Han känner hur han för första gången i sitt liv blir generad. Tur att hon gick, Lia, annars vet han inte vad mer galet han hade kunnat säga. Tjejer har allt en konstig makt över killar, tänker han medan han glider ut på skolgården. Framme vid skogsbrynet stannar han och drar upp sitt cigarettpaket ur jackfickan. Bara en kvar. Äh, skit samma, han får pengar av morsan i morgon. Och blir det kris kan han ju alltid tigga av någon annan. Bara ett kort ögonblick i tändarelden räcker för att ciggen ska börja glöda, men han hinner bara dra några bloss innan någon ropar åt honom:

”Hörru, grabben, du får inte röka här har jag ju sagt!”

Varför ska vaktmästaren alltid komma och lägga sig i hans liv?

”Äh, stick och gör något nyttigt istället. Det här är utanför skolområdet, för fan.” Han ljuger inte – fem meter utanför skolans område står han.

”Akta så jag inte ringer hem till föräldrarna, Jonas, de skulle nog inte bli särskilt glada”, hotar vaktmästare Göran och blänger på honom.

”Ja, ja, som du vill. Men sluta tjata, för fan. Sköt dig själv.”

Jonas fimpar cigaretten på marken. Skit också, där försvann den.

Lia ser ut genom fönstret. Hon har gjort ett kort avbrott i sina uträkningar för att räta på huvudet, det gör så ont i nacken att hålla det nedböjt.

Där ute går han ju, Jonas. Lia känner en svag ilning av förväntan, men försöker snabbt tänka bort den. Jonas skulle aldrig vara intresserad av henne, så det verkar inte vara någon vidare bra idé att kära ner sig i honom. Dessutom röker han ju, och Lia hatar rökare. Men ändå…

Högst upp på flaggstången ute på skolgården vajar den solblekta, svenska flaggan. Solen strålar på den blå himlen, och bara några få moln syns på flera mils avstånd. Sommaren är på väg, det märks. Fåglar sjunger vart än man går och trädens knoppar har börjat slå ut. Undrar om Jonas tycker om sommaren lika mycket som hon själv?

Lia blir själv förvånad över sin egen tanke. Vad skulle det spela för roll om Jonas gillar sommaren? Frustrerat återgår hon till sina mattetal, Jonas är verkligen inget gott parti, om hon nu skulle bli förälskad. Det förstår hon till och med själv.