sjätte delen

När hon vaknar nästa morgon kommer hon först inte ihåg var hon är, eller hur hon hamnat där, men alltmedan färgerna och de välbekanta formerna i hennes eget rum blir tydligare träder minnena från gårdagen fram. Hon var på ungdomsgården. Hon spelade kort, klädpoker, med en massa nya människor. Det gick inte speciellt bra, så var det, ja. Och sedan … dök Jonas upp.

Åh, herregud. Plötsligt minns hon hela kvällen in i minsta detalj. Kläderna som blev kvar bredvid stolen när hon rusade ut ur rummet, ut ur huset, den svala luften som fick henne att huttra till, kinderna som brände.

Och Jonas som kom ikapp henne med kläderna på pakethållaren.

På ett ögonblick är Lia alldeles klarvaken. Han hade följt efter henne hela vägen, bara för att få lämna kläderna till henne, och han hade erbjudit henne skjuts hem. Hon dunkar huvudet hårt mot väggen, hur i helvete kunde hon vara så dum att tacka nej? Tänk att hon varit så nära att få sitta på pakethållaren bakom Jonas, och känna värmen från hans kropp, insupa hans unika doft. Att hon, om hon bara svarat ja, hade fått sitta så nära att hon kunnat dra fingrarna genom hans hår …

Nu rodnar hon igen. Otroligt att löjliga fantasier kan sätta igång hennes kropp så där. Tur att det inte finns några tankeläsare i rummet, tänker hon och ler för sig själv. När hon knappt står ut själv med sina tankar, hur skulle då en utomstående hantera hennes patetiska dagdrömmar?

En blick på väckarklockan bredvid sängen meddelar att hon är strax innan tio – lagom tid att gå upp en lördagsmorgon med andra ord. Lia slänger benen över sängkanten och drar på sig ett par mysbyxor. Magen knorrar efter frukost, hon glömde ta något att äta när hon kom hem igår kväll. Snabbt tassar hon ned för trappan och in i köket. Där sitter mamma med håret åt alla håll och näsan nere bland notiserna i dagens tidning.

”God morgon”, väser Lia hest medan hon plockar fram bröd och smör på bordet. Rösten har tydligen inte vaknat än.

”God morgon, tjejen”, svarar mamma och ler frånvarande utan att släppa blicken från tidningen. ”Sovit gott?”

”Hm, ja, det antar jag”, säger Lia och väljer att inte gå in närmare på ämnet. Mamma verkar nöjd med svaret, hon hummar och återgår med hela sin uppmärksamhet till att läsa morgonens nyheter.

Medan hon tuggar i sig sin frukost kan Lia inte låta bli att fundera över den bakomliggande anledningen till att Jonas erbjöd henne skjuts. Antagligen var det väl bara en plötslig helgonimpuls från hans sida, men Jonas brukar ju verkligen inte vara den som gör något för någon annans skull såvida han inte själv vinner på det. Och vad skulle han vinna på att skjutsa hen Lia? Ingenting.

Om det nu inte är möjligt att han …

Nej, så kan det inte vara. Löjligt att ens fundera över möjligheten, klart han inte är intresserad av henne.

Han har aldrig hakat upp sig så mycket på att få ett nej förut. Men vilken vettig människa tackar nej till att bli skjutsad hem till dörren när det är kallt ute, undrar han. Det kan väl inte ha berott på honom? Trots att det inte var någon stor grej att erbjuda skjuts så känns det ändå på något sätt som att han blottade sig själv inför Lia genom att fråga. Det har nog aldrig hänt förut att han avslöjat vad som pågår i hans huvud. Om man bortser från när han varit irriterad eller arg såklart, det har antagligen ingen någonsin undvikt att lägga märke till.

Det är så dumt alltihop! Om det inte varit för de förbannade känslorna som plötsligt gett sig tillkänna hade han inte brytt sig ett dugg om att han blivit nobbad. Och nu regnar det också.

Större delen av lördagen ägnar han åt att vara irriterad på Lia. När Hampus ringer och frågar varför han inte kom tillbaka igår kväll vräker han bara ur sig någonting otrevligt och lägger på luren. Han är medveten om att han förmodligen kommer att få betala för det senare, men just nu orkar han inte bry sig. Framåt sextiden ringer mamma från jobbet och frågar om inte Jonas kan cykla iväg och inhandla batterier och Ipren, och så korv och pommes frites till middag eftersom hon inte hinner hem till dess. Handla har han inte alls någon lust med, men efter en lugnande rökpaus på balkongen inser han att han ändå inte har något vettigt för sig, så han beger sig halvt motvilligt iväg mot centrum i regnet.

Att det blir korv och pommes frites till middag hör till vardagligheterna, mamma orkar aldrig lägga mer tid än nödvändigt på så ointressanta saker som matlagning. Eller på Jonas heller för den delen. För det mesta ringer hon inte ens och berättar att hon blir sen, men det gör ingenting längre, för Jonas har ändå slutat bry sig. I varje fall intalar han sig att han har det.

Han trampar som en blådåre hela vägen fram. Vädret är inte det mysigaste att cykla i – grått, grått, grått, och så spöregn på det. Han lämnar cykeln utanför snurrdörrarna och går in för att skaffa fram det han ska ha. När han står vid frysdisken för att plocka åt sig en påse pommes frites krockar någon in i honom bakifrån.

”Men vad fan, se dig för din idiot”, muttrar han grinigt och vänder sig om för att ge vem-det-nu-är-som-jävlas-med-honom en sur blick. Han hajar till när det mycket oväntat visar sig vara Lia som kolliderat med honom.

”Oj, förlåt, jag såg dig inte”, kastar hon ur sig och spärrar upp ögonen. Hennes ena hand far upp mot munnen som om hon just sagt någonting olämpligt och alldeles för sent försöker stoppa orden från att bubbla ut. Rosig om kinderna blir hon så klart också. Jonas vet inte vad han ska säga, men sedan kan han inte låta bli att se det komiska i situationen. Plötsligt har han glömt att han egentligen är sur på Lia.

”Du kan visst inte låta bli att springa in i mig”, påpekar han och ett roat leende bryter fram ”Jag antar att det är min dragningskraft som spökar?”

Lia skrattar nervöst och glor ned i marken. Hon svarar inte.

”Så du är här och handlar”, frågar Jonas vidare. Lia möter hans blick.