nionde delen

Hon står vid skåpet när Jonas dyker upp som från ingenstans. Snygg som vanligt drar han ena handen genom håret så det ställer sig på ända, sedan lutar nonchalant överkroppen mot skåpet bredvid Lias. Väskan låter han sedan falla ned mot golvet. Det dunsar högt när den når stenplattorna.

”Hej du”, säger Jonas och flinar.

”Hej du”, svarar Lia som en papegoja samtidigt som hon råkar tappa allt hon håller i famnen. Så pinsamt. Generat böjer hon sig ned för att rafsa ihop sina saker och hoppas innerligt att det inte var för uppenbart att det var Jonas leende som fick hennes hjärna att tillfälligt sluta fungera.

”Hoppsan”, kommenterar Jonas roat och sjunker ned på huk för att hjälpa Lia att städa upp. Det går några ögonblick utan att någon säger någonting, sedan tar Jonas till orda igen.

”Hur är läget med dig?”

”Bra”, svarar Lia snabbt och undrar varför han ens bryr sig om att fråga. Det är väl alldeles uppenbart att hon har något allvarligt fel på hjärnan, så som hon håller på och gör bort sig hela tiden. Hon önskar att hon kunde bete sig normalt vid åtminstone ett möte med Jonas.

När hon inte gör någon ansats att säga någonting mer harklar sig Jonas och kliar sig i nacken.

”Du, jag funderade över på lördag. Eller var det fredag?” Han skrattar till. ”I vilket fall som helst”, fortsätter han och ler, ”tänkte jag att jag kanske kunde komma förbi en sväng.”

”Åh”, är det enda Lia får ur sig. Hon förbannar sig själv över att hon inte kan komma på en enda vettig sak att säga. Att det är trevligt att han kommer, att det nog kommer bli kul, att hans närvaro gör henne glad - vad som helst hade kunnat duga.

Jonas plockar upp den sista pennan från golvet och lämnar över den till Lia. Han granskar henne fundersamt, som om han inte riktigt vet hur han ska hantera hennes tystnad. Lia inser att om hon inte säger någonting snart kommer han att gå därifrån.

Fan, kom på något nu då, uppmanar hon argt sig själv. Vad som helst. Vad som helst!

”Det är fint väder idag!”

Helvete! Finns det något dummare att slänga ur sig? ”Det är fint väder idag.” Jävla idiot! Åh, vad hon hatar sig själv och att hon inte har någon kontroll över vad hon säger i närheten av Jonas. Fast Jonas verkar mest finna hennes kommentar underhållande. Han skrattar så att ögonen kisar och den jämna tandraden blottas.

”Ja, det har du rätt i, mycket fint väder har vi fått idag.”

Han flinar och klappar henne på huvudet. Genom fönstret ser Lia bedrövat hur grått spöregn studsar mot marken. Hennes yttrande var alltså dubbelt misslyckat. Hon står tyst, röd som en tomat i ansiktet.

”När vi nu har konstaterat hur fint det är med majregn skulle du kanske kunna berätta för mig hur man hittar hem till din kompis?”, undrar Jonas, fortfarande leende. Eftersom Lia redan gjort bort sig totalt, och vet att det inte kan bli värre, klarar hennes mun nu av att forma ord som en normal människa.

”Ja, du, hur kommer man dit”, börjar hon sakta. Rösten darrar lite, men hon har i alla fall koll på vad hon säger. ”Du vet var Hagabergsvägen ligger, eller hur?”

Jonas tänker efter och nickar, Alla vet var Hagabergsvägen ligger. Det en av de dyraste gatorna på orten, husen där kan beskrivas som rena arkitektdrömmar. Han har aldrig känt någon som bott på vägen, men dock gått och retat sig på de överdådiga husen på avstånd. Lia fortsätter:

”Du följer Hagabergsvägen mot järnvägen tills du kommer till ett rött hus på, vad blir det … högra sidan av vägen. Där bor Sanna.”

”Det finns bara ett enda rött hus på den gatan, alltså?”, vill Jonas försäkra sig.

Nu är det Lias tur att nicka.

”Ja”, säger hon för att göra det tydligare. Jonas drar på munnen.

”Bra, då hittar jag nog. Nu måste jag iväg till min lektion.”

Han häver upp väskan på axeln och vänder sig om för att gå. Lia andas ut. Tydligen är det fysiskt omöjligt för henne att undvika missöden i närheten av Jonas, men han verkar inte avsky henne för det. Visst måste han tycka att hon är helskum och totalt körd i huvudet, men hittills verkar han inte ha skrämts iväg av det. Det är en lättnad att tänka på det på det sättet.

Plötsligt går det upp för Lia att hon glömde säga en sak.

”Du, Jonas”, ropar hon mot hans rygg, som just börjat röra sig bortåt i korridoren. Hans namn känns härligt att ropa genom luften, nästan som att få in en fullträff med brännbollsracketen. ”Den är på fredag. Festen.”

”Tack”, flinar han glatt och lyfter handen till avsked. ”Vi ses.”

När Jonas, lättad över att ännu en vecka i helvetet är avklarad, kommer hem efter skolan på fredagen ligger ett kuvert adresserat till honom och väntar på köksbordet. Han kan inte komma på någon som skulle kunna tänkas få för sig att skriva ett brev till honom, och handstilen är för honom helt okänd. Inte heller finns det någon avsändaradress på baksidan av kuvertet.

Med nyfiket skakande fingrar river Jonas upp den klistrade remsan och drar fram ett vitt ark med text på. Hans blick dras instinktivt ned till avslutningen på brevet och han rycker till när det går upp för honom vem avsändaren är.

”… om du känner för att ringa mig och prata personligen så har jag skrivit numret på baksidan. Jag hoppas innerligt att du kan förlåta mig. Pappa.”

Jonas drar efter andan. Så svinet har till sist fått dåligt samvete för att han lämnade sin familj i sticket utan så mycket som ett ord till förklaring. I elva år har han hållit sig undan och tydligt bevisat att han lika gärna kunnat vara död. Elva jävla år. Men här är nu beviset på att han fortfarande lever, att han fortfarande existerar någonstans i Sverige.

Det snurrar till i huvudet på Jonas. Gamla minnen blixtrar förbi – bilder av pappa och Jonas i lekparken, Jonas som gungar så högt att det känns som att han flyger, pappa som skrattar och skjuter på gungan så att Jonas gungar ännu högre, han är nästan uppe bland molnen. Den lilla femåringen brister förtjust ut i skratt och griper så hårt om kedjorna att han nästan klämmer sig, men det bryr han sig inte om för pappa är där och leker med honom. Hans alldeles egen pappa – den bästa pappan i världen.

Det vrider sig i magen på Jonas av att minnas tillbaka. Han förstår inte. Varför nu, efter alla dessa år? Varför har den jäveln bestämt sig för att riva upp allting igen? Jonas beslutade redan för länge sedan att gå vidare, att försöka låtsas att pappa aldrig funnits. Åtskilliga nätter grät han sig till sömns över att hans största trygghet i livet plötsligt bara var borta, att pappa som han varit så stolt över helt utan förklaring hade lämnat honom ensammast i hela världen. Den sexåring han då var undrade förtvivlad vad han hade gjort för fel som inte kunnat få pappa att stanna, varför pappa, som alltid visade hur stolt han var över sin son, helt utan förvarning inte ville veta av honom längre.

Och inte var mamma till någon tröst. När pappa försvann verkade hon försöka låtsas som om det inte rörde henne i ryggen, men det var tydligt att hon led. Hon började arbeta mer och lät Jonas stanna på fritids fram till stängningsdags, då hon med stressad uppsyn och jackan slarvigt knäppt brukade dyka upp i sista sekund. Jonas var den som alltid blev hämtad sist.

Sent på nätterna, när mamma trodde att Jonas sov, kunde han ibland höra små kvävda snyftningar från hennes rum. Men inte en enda gång under de här elva åren har mamma tagit initiativ till att prata med sin son om vad som hände, och varför. Jonas har helt enkelt varit tvungen att klara sig själv. Han har inte haft något annat val än att gå vidare.

Men idag har pappa oinbjudet återvänt från de icke-existerandes rike.

Utan att ens läsa brevet river Jonas det mitt itu och slänger bitarna ifrån sig på golvet. Den jävla idioten ska inte få förstöra hans liv igen.

åttonde delen

”När bestämde vi att vi skulle ha fest nästa helg? När?”

Lia är alldeles rosenrasande, men Sanna bara skrattar. Hon tycker att det hela utvecklades rätt så komiskt där i affären.

”Det var spontant, något som bara slank ur mig.”, försvarar hon sig halvhjärtat, men svaret gör inte precis Lia lugnare.

”Om det nu var spontant, vad var det i så fall som fick dig att tro att det skulle vara helt okej att Jonas blev inbjuden?”, morrar Lia. ”Visst, det är alltid kul med fest, men vi känner ju för fasen inte Jonas! Inser du hur pinsamt det här är?”

Lia dunsar ned på sängen bredvid Sanna och begraver ansiktet i händerna.

”Men du”, börjar Sanna med mild röst och lösgör Lias ansikte. ”Jag förstår inte varför du blir så arg, jag hade ju för mig att du gillar Jonas?”

Lia kniper tjurskalligt ihop munnen för att demonstrera hur sur hon är. Sanna suckar och fortsätter:

”Som jag ser det är det här en ypperlig chans för er att lära känna varandra lite bättre, det kommer att bli superbra. Om han nu kommer alls, vill säga, för det vet vi faktiskt inte.”

Hon biter sig fundersamt i läppen.

”Men oroa dig inte, jag ska nog ordna det där. I vilket fall som helst blir det party nästa helg, mina föräldrar är borta hos några släktingar då, så vi har lägenheten för oss själva. Och du”, hon pekar på Lia, ”ska ha kul.”

Lia känner hur hon motvilligt smälter en smula. Hon är fortfarande sur för att Sanna inte brydde sig om att fråga henne först innan hon bad Jonas att komma hit, men Sannas ord har fått henne att inse att framtiden kanske inte kommer att bli riktigt lika illa som hon utgått ifrån. Förhoppningsvis kommer hon, med lite sprit i kroppen, inte vara så barnsligt nervös, så det här med att låta Jonas komma över på fest är kanske en riktigt bra idé. Det hade kunnat vara värre. En liten privat middag, till exempel – herregud, vilken pinsam stämning det hade blivit då!

Det finns emellertid ett stort problem med den här planen – hittills har alla möten mellan dem slutat i mindre katastrof, så oddsen för att han överhuvudtaget kommer är minimala. Om hon vore Jonas hade hennes chanser varit förbi för länge sedan.

”Tänk om han inte kommer”, mumlar Lia tyst och lutar huvudet mot Sannas axel. Det går några ögonblick då man riktigt kan höra hur maskineriet går igång i Sannas huvud.

”Klart han kommer, det ska jag fanimej se till att han gör”, skrattar hon till slut och smäller till Lia på låret. ”Annars får han med mig att göra.”

Fan vad han hatar gå upp på måndagsmorgnar. Det känns lika förjävligt och meningslöst varje gång. Och den där förbannade väckarklockan, han får lust att kasta den rakt in i väggen när den sätter igång att pipa, men sedan den gången då han dängde iväg den så hårt att den gick i två delar försöker han låta bli. Han tycker inte att nya väckarklockor hör till de nödvändigaste utgifterna, det finns alldeles för många roligare saker att lägga pengarna på.

Med en kraftansträngning drar han sig upp i sittande ställning. Han sträcker upp armarna i luften, drar fingrarna genom håret och ruskar på sig för att piggna till. Måndag, alltså. Fan.

Han vet inte varför han bryr sig om att gå dit egentligen, det är inte precis som att skolan lär ut en massa intressanta grejer. Bara en massa förbud hit och dit – inte röka här, inte röka där, inte drälla in för sent till lektionerna, inte klottra på toaväggarna. När de äntligen släpper en fri på eftermiddagen prackar de på en massa läxor. Aldrig är de nöjda. Fast läxorna brukar han ärligt talat inte ägna så mycket tid åt som han kanske borde.

Jonas gäspar stort och funderar över om han inte ska ta sig lite sovmorgon idag. Han hinner inte göra så mycket mer innan det knackar på dörren och mammas ansikte dyker upp i springan mellan dörren och dörröppningen.

”Jonas, är du vaken?”, ropar hon in i halvdunklet.

”Mhm”, muttrar Jonas lågt. Rösten skär sig och han vill bara att mamma ska försvinna, men hon står kvar i dörröppningen som för att jävlas med honom.

”Se nu till att komma iväg i tid, jag måste åka nu så du får hålla tiden själv.”

”Ja, ja, jag är väl inte dum i huvudet heller. Kan du inte bara låta mig vara ifred nu?”, väser Jonas irriterat och reser sig upp från sängkanten. Eftersom mamma står kvar och inte verkar fatta att det betyder ’gå härifrån’, marscherar han bort till dörren och trycker igen den i ansiktet på henne. Han är både längre och starkare än henne nu, så hon har inte en chans att hålla emot.

”Du behöver inte vara så otrevlig, Jonas”, hör han mammas lätt sårade röst från andra sidan dörren. Sedan förblir hon tyst. En stund senare ekar ljudet av dörren som smäller igen genom lägenheten. Mamma sade inte hejdå idag.

Jonas suckar och tänder lampan i rummet. Han tar upp en t-shirt och ett par jeans från golvet och går bort till helfigurspegeln. Efter en stunds betraktande kan han konstatera att han faktiskt har en rätt snygg kropp. Konturerna av hans muskler är alldeles lagom markerade, och det är inget överflödigt fett som väller över någonstans. Axlarna är breda och höfterna smalare. Ansiktet är också helt okej. Hyn ligger slät och utan finnar, men även om han hade haft sämre hy så hade ögonen eller munnen dragit till sig uppmärksamheten. Trots att han är blond har han bruna ögon med långa mörka ögonfransar och den mjuka och kyssvänliga munnen, som Jonas förärats, har han enligt mamma ärv av sin far.

Jonas skrattar roat åt sig själv. Vad håller han på med egentligen? Står och spanar in sig själv, herregud. Vilken fjolla han är. Han ler medan han drar på sig kläderna. Sedan han mötte Lia har han märkt tydliga förändringar hos sig själv, tidigare hade han aldrig stått och beundrat sig själv i spegeln så här.

Åh, javisst ja, på tal om Lia – om han träffar henne idag ska han fråga om vägbeskrivningen till Sannas hus, påminner han sig själv. När allt kommer har han ju lovat sig själv att lära känna Lia lite bättre, och festen kan fungera bra som ingångsport så att säga.

Tanken på att verkligen ta tag i saker och göra det han sagt till sig själv att han ska göra får en liten pirrning av hoppfullhet att fara genom honom. Med lätta steg går han ut i köket för att ta en macka innan han beger sig till skolan.

sjunde delen

Någonting i Jonas ögon får att Lia komma av sig helt och hållet. Det blir pinsamt tyst. Ljudet av Lias skenande hjärta måste höras ända bort till kassorna – minst – men just nu är hon inte riktigt medveten om vad som händer någon annanstans än i Jonas ansikte.

När Jonas slutligen inser att han inte kommer få något svar på sin, förvisso smått onödiga, fråga kastar han en blick på klockan och harklar sig.

”Nej, man kanske skulle ta och dra sig vidare”, säger han och lyfter upp den grå kundkorgen från golvet. Precis när han höjer handen till avsked dyker Sanna vilt babblande upp vid Lias sida.

”… den milda tacosåsen var slut, men jag tänkte att den här skulle funka lika bra, ingen har väl dött av lite krydda, och så såg jag att Coca Colan var nedsatt så jag tog en flaska av den också, är det inte topp …”

Hon tystnar tvärt när hon får syn på Jonas. Blicken far mellan honom och Lia, som nu tycks ha vaknat upp dvalan och rodnar för fullt. Lia ser i Sannas ögon att situationen övertolkas.

”Jaså”, blinkar Sanna retfullt med ena ögat. ”Här har du stått och konverserat med goda vänner medan jag har farit runt som en annan dåre i hela butiken”, säger hon med spelat arg röst och sänkta ögonbryn. Sedan återgår hon till sin vanliga, glada min och sträcker självsäkert fram en hand mot Jonas, som tveksamt fattar den.

”Jag vet inte om vi blivit presenterade förut, men Sanna heter jag.”, säger Sanna och ler stort. Lia vill bara sjunka genom jorden, nu är det bara en tidsfråga innan katastrofen är ett faktum. Förtvivlat håller hon tummarna för att Sannas inblandning inte ska resultera i att historien slutar alltför pinsamt, men naturligtvis gör hennes tysta böner ingen skillnad.

”Det blir lite folk som kommer över till mig nästa helg, så om du vill komma är du välkommen på fest.” Orden formligen väller fram ur Sannas mun, och i fantasin föreställer sig Lia hur hon slår ned sin kompis med en stekpanna. Nu går hon lite för långt.

”Ja, du kan ju dra med dig någon om du vill. Jag tror det blir kul”, fortsätter Sanna, som verkar ignorera tänkbarheten att Lia också skulle vilja ha något att säga till om. ”Men du gör som du vill. Lia vet var jag bor, så om du behöver vägbeskrivning är det bara att fråga henne.”

Inom sig skriker Lia högt. En stekpanna är inte tillräckligt plågsam att slå ned Sanna med. En rad riktigt brutala scenarier tar form i Lias huvud medan kinderna hettar värre än någonsin. Vänta bara, Sanna, tänker hon och sluter ögonen.

Hur kommer det sig att Lia, sedan den där dagen för lite mer än en vecka sen då hon snubblade över hans väska, verkar springa ihop med honom överallt numera? Följer hon efter honom, eller vad handlar det om?

Inte för att han verkligen har någonting emot det. Om det bara inte varit för att det alltid tycks bli så fel när de krockar ihop hade han kanske till och med tyckt om det. Som i affären idag, när Lia kolliderade in i hans rygg och sedan bara stod där och glodde på honom utan att yttra ett ord – hade hon bara pratat lite grann hade det kunnat bli ett riktigt trevligt möte. Men som om inte det var konstigt nog att hon bara stod där utan att säga någonting blev han dessutom erbjuden en fest hos Lias kompis nästa helg. Helskumt. Han känner ju varken Lia eller hennes kompis särskilt bra.

Fast vem vet, kanske kan det bli riktigt kul? Träffa en massa nya människor. En fest är ju trots allt alltid en fest. Och dessutom kommer ju Lia vara där. Å andra sidan har väl hon aldrig visat tecken på något som helst intresse för honom. Snarare tvärtom.

Men ändå.

Jonas slänger in plåten med pommes frites i ugnen och slår på timern för att inte glömma bort dem sedan. Alldeles för många gånger har maten blivit bränd för honom. Vanligtvis brukar han få ägna en god stund åt att stå och vifta bort rök från brandvarnaren, och hans middag brukar inte bli så mycket mer än några små svarta kolbitar. De enda som klagar är dock grannarna, som tydligen inte har något vettigare för sig, men dem bryr sig Jonas inte ett skit om. Skulle han gå och klaga på dem varje gång de gjorde något som störde honom skulle han och hans mamma antagligen inte få bo kvar i huset vid det här laget.

Han knäpper igång datorn och slår sig ned på stolen. Som vanligt tar den en evighet på sig att starta upp och när han äntligen är inloggad minns han inte längre varför han satte sig där. Medan han försöker påminna sig om vad det var han skulle göra väger han på stolen. Lia tar naturligtvis över hans tankar efter bara en liten stund, för tillfället är det bilden av henne med rodnande kinder och regnfuktigt hår i affären tidigare idag som ständigt fladdrar förbi. Jonas blir nyfiken på var hon bor någonstans och klickar ivrigt upp personsökrutan på skärmen. Han knappar in Lias namn, ’Lia Valldahl’, och trycker på Enter.

En karta, på vilken en liten markör som visar att ”Här bor Lia Valldahl”, dyker upp, och vid sidan av kartan finns både hennes fullständiga adress och mobilnummer utskrivet. Otroligt.

”Tur för Lia att jag inte är någon illvillig pedofil”, tänker Jonas och skrattar till. ”Eller en seriemördare.”

Han betraktar den lilla kartan. Jaha, hon bor alltså i det finare området. Det är klart att en duktig flicka som Lia kommer från en rik familj i det dyra området. Han känner en liten stöt i magen vid tanken på att Lia kanske är en av de där överlägsna jävlarna som ser ned på allt och alla. Den bild han har fått av henne är ju inte alls så. Fast att döma Lia efter var hon bor känns orättvist. Hon kan faktiskt inte hjälpa var hennes föräldrar väljer att bo.

Kanske borde han helt enkelt lära känna Lia lite bättre istället för att skapa sig falska bilder. Han bestämmer sig för att han från och med nu ska försöka.