nionde delen

Hon står vid skåpet när Jonas dyker upp som från ingenstans. Snygg som vanligt drar han ena handen genom håret så det ställer sig på ända, sedan lutar nonchalant överkroppen mot skåpet bredvid Lias. Väskan låter han sedan falla ned mot golvet. Det dunsar högt när den når stenplattorna.

”Hej du”, säger Jonas och flinar.

”Hej du”, svarar Lia som en papegoja samtidigt som hon råkar tappa allt hon håller i famnen. Så pinsamt. Generat böjer hon sig ned för att rafsa ihop sina saker och hoppas innerligt att det inte var för uppenbart att det var Jonas leende som fick hennes hjärna att tillfälligt sluta fungera.

”Hoppsan”, kommenterar Jonas roat och sjunker ned på huk för att hjälpa Lia att städa upp. Det går några ögonblick utan att någon säger någonting, sedan tar Jonas till orda igen.

”Hur är läget med dig?”

”Bra”, svarar Lia snabbt och undrar varför han ens bryr sig om att fråga. Det är väl alldeles uppenbart att hon har något allvarligt fel på hjärnan, så som hon håller på och gör bort sig hela tiden. Hon önskar att hon kunde bete sig normalt vid åtminstone ett möte med Jonas.

När hon inte gör någon ansats att säga någonting mer harklar sig Jonas och kliar sig i nacken.

”Du, jag funderade över på lördag. Eller var det fredag?” Han skrattar till. ”I vilket fall som helst”, fortsätter han och ler, ”tänkte jag att jag kanske kunde komma förbi en sväng.”

”Åh”, är det enda Lia får ur sig. Hon förbannar sig själv över att hon inte kan komma på en enda vettig sak att säga. Att det är trevligt att han kommer, att det nog kommer bli kul, att hans närvaro gör henne glad - vad som helst hade kunnat duga.

Jonas plockar upp den sista pennan från golvet och lämnar över den till Lia. Han granskar henne fundersamt, som om han inte riktigt vet hur han ska hantera hennes tystnad. Lia inser att om hon inte säger någonting snart kommer han att gå därifrån.

Fan, kom på något nu då, uppmanar hon argt sig själv. Vad som helst. Vad som helst!

”Det är fint väder idag!”

Helvete! Finns det något dummare att slänga ur sig? ”Det är fint väder idag.” Jävla idiot! Åh, vad hon hatar sig själv och att hon inte har någon kontroll över vad hon säger i närheten av Jonas. Fast Jonas verkar mest finna hennes kommentar underhållande. Han skrattar så att ögonen kisar och den jämna tandraden blottas.

”Ja, det har du rätt i, mycket fint väder har vi fått idag.”

Han flinar och klappar henne på huvudet. Genom fönstret ser Lia bedrövat hur grått spöregn studsar mot marken. Hennes yttrande var alltså dubbelt misslyckat. Hon står tyst, röd som en tomat i ansiktet.

”När vi nu har konstaterat hur fint det är med majregn skulle du kanske kunna berätta för mig hur man hittar hem till din kompis?”, undrar Jonas, fortfarande leende. Eftersom Lia redan gjort bort sig totalt, och vet att det inte kan bli värre, klarar hennes mun nu av att forma ord som en normal människa.

”Ja, du, hur kommer man dit”, börjar hon sakta. Rösten darrar lite, men hon har i alla fall koll på vad hon säger. ”Du vet var Hagabergsvägen ligger, eller hur?”

Jonas tänker efter och nickar, Alla vet var Hagabergsvägen ligger. Det en av de dyraste gatorna på orten, husen där kan beskrivas som rena arkitektdrömmar. Han har aldrig känt någon som bott på vägen, men dock gått och retat sig på de överdådiga husen på avstånd. Lia fortsätter:

”Du följer Hagabergsvägen mot järnvägen tills du kommer till ett rött hus på, vad blir det … högra sidan av vägen. Där bor Sanna.”

”Det finns bara ett enda rött hus på den gatan, alltså?”, vill Jonas försäkra sig.

Nu är det Lias tur att nicka.

”Ja”, säger hon för att göra det tydligare. Jonas drar på munnen.

”Bra, då hittar jag nog. Nu måste jag iväg till min lektion.”

Han häver upp väskan på axeln och vänder sig om för att gå. Lia andas ut. Tydligen är det fysiskt omöjligt för henne att undvika missöden i närheten av Jonas, men han verkar inte avsky henne för det. Visst måste han tycka att hon är helskum och totalt körd i huvudet, men hittills verkar han inte ha skrämts iväg av det. Det är en lättnad att tänka på det på det sättet.

Plötsligt går det upp för Lia att hon glömde säga en sak.

”Du, Jonas”, ropar hon mot hans rygg, som just börjat röra sig bortåt i korridoren. Hans namn känns härligt att ropa genom luften, nästan som att få in en fullträff med brännbollsracketen. ”Den är på fredag. Festen.”

”Tack”, flinar han glatt och lyfter handen till avsked. ”Vi ses.”

När Jonas, lättad över att ännu en vecka i helvetet är avklarad, kommer hem efter skolan på fredagen ligger ett kuvert adresserat till honom och väntar på köksbordet. Han kan inte komma på någon som skulle kunna tänkas få för sig att skriva ett brev till honom, och handstilen är för honom helt okänd. Inte heller finns det någon avsändaradress på baksidan av kuvertet.

Med nyfiket skakande fingrar river Jonas upp den klistrade remsan och drar fram ett vitt ark med text på. Hans blick dras instinktivt ned till avslutningen på brevet och han rycker till när det går upp för honom vem avsändaren är.

”… om du känner för att ringa mig och prata personligen så har jag skrivit numret på baksidan. Jag hoppas innerligt att du kan förlåta mig. Pappa.”

Jonas drar efter andan. Så svinet har till sist fått dåligt samvete för att han lämnade sin familj i sticket utan så mycket som ett ord till förklaring. I elva år har han hållit sig undan och tydligt bevisat att han lika gärna kunnat vara död. Elva jävla år. Men här är nu beviset på att han fortfarande lever, att han fortfarande existerar någonstans i Sverige.

Det snurrar till i huvudet på Jonas. Gamla minnen blixtrar förbi – bilder av pappa och Jonas i lekparken, Jonas som gungar så högt att det känns som att han flyger, pappa som skrattar och skjuter på gungan så att Jonas gungar ännu högre, han är nästan uppe bland molnen. Den lilla femåringen brister förtjust ut i skratt och griper så hårt om kedjorna att han nästan klämmer sig, men det bryr han sig inte om för pappa är där och leker med honom. Hans alldeles egen pappa – den bästa pappan i världen.

Det vrider sig i magen på Jonas av att minnas tillbaka. Han förstår inte. Varför nu, efter alla dessa år? Varför har den jäveln bestämt sig för att riva upp allting igen? Jonas beslutade redan för länge sedan att gå vidare, att försöka låtsas att pappa aldrig funnits. Åtskilliga nätter grät han sig till sömns över att hans största trygghet i livet plötsligt bara var borta, att pappa som han varit så stolt över helt utan förklaring hade lämnat honom ensammast i hela världen. Den sexåring han då var undrade förtvivlad vad han hade gjort för fel som inte kunnat få pappa att stanna, varför pappa, som alltid visade hur stolt han var över sin son, helt utan förvarning inte ville veta av honom längre.

Och inte var mamma till någon tröst. När pappa försvann verkade hon försöka låtsas som om det inte rörde henne i ryggen, men det var tydligt att hon led. Hon började arbeta mer och lät Jonas stanna på fritids fram till stängningsdags, då hon med stressad uppsyn och jackan slarvigt knäppt brukade dyka upp i sista sekund. Jonas var den som alltid blev hämtad sist.

Sent på nätterna, när mamma trodde att Jonas sov, kunde han ibland höra små kvävda snyftningar från hennes rum. Men inte en enda gång under de här elva åren har mamma tagit initiativ till att prata med sin son om vad som hände, och varför. Jonas har helt enkelt varit tvungen att klara sig själv. Han har inte haft något annat val än att gå vidare.

Men idag har pappa oinbjudet återvänt från de icke-existerandes rike.

Utan att ens läsa brevet river Jonas det mitt itu och slänger bitarna ifrån sig på golvet. Den jävla idioten ska inte få förstöra hans liv igen.