tionde delen

Den stora dagen är kommen. Ikväll måste allt gå rätt.

Sanna och Lia har ägnat nästan en timme åt att städa upp i huset inför den stundande festen, så allt är rent och fräscht. Glas har blivit diskade och plastmuggar och chips har blivit inhandlade. Enligt Sanna gör det ingenting att de inte har planerat så mycket i övrigt inför kvällen, folk kommer ändå att göra lite som de vill. Nu står hon och Lia och betraktar den skinande rena lägenheten.

”Man kunde ju önska att det kunde se lika fint ut efteråt”, påpekar Sanna med ett snett flin. Hon står tyst ett tag och bryter sedan tystnaden med rösten full av förväntningar. ”Tänk vad som kommer att utspela sig här om bara några timmar!”

Hon spänner ögonen i Lia.

”Lia, min vän, det här blir verkligen the night of opportunities. Ta vara på det och se till att hångla med honom. Okej?”

Lia vet inte vad hon ska svara. Det enkla faktum att Jonas kommer att befinna sig här, i samma lägenhet som henne, en hel kväll får hennes hjärta att slå små volter. Hoppas bara att hon inte svimmar av nervositet innan han ens kommit. I fantasin har hon redan gått igenom kvällens alla möjliga scenarier minst hundra gånger, däribland ett flertal sekvenser där hon lär känna Jonas lite bättre på det fysiska planet. Att han skulle vilja vara delaktig till att göra hennes fantasier till verklighet har hon dessvärre svårt att tro.

”Hördu, slappna av nu, du behöver inte vara nervös. Det blir inget kul för dig om du bara oroar dig igenom kvällen”, skrattar Sanna när hon ser sin kompis ansiktsuttryck. Hon tar ett av glasen från vardagsrumsbordet och häller upp lite av innehållet från en av de, än så länge, rätt få flaskorna på samma bord. Osäkert tar Lia emot glaset och dricker.

”Några fler sådana där glas så kommer det inte alls att kännas lika farligt. Men jag ska inte tvinga dig att dricka om du inte känner för det”, säger Sanna välvilligt. ”Bara du försöker slappna av lite grann kommer det att gå bra ändå.”

Lia mumlar något otydligt till svar. Spriten bränner svagt mot hennes strupe och hon tänker att det är en jävla tur att Sanna kommer att vara med i kväll. Då har hon någon att vända sig till ifall allt skulle gå åt helvete.

Vid åttatiden börjar Lia och Sannas gemensamma kompisar strömma in. Stereon slås på och ljudet vrids upp. Ölburkar, ciderflaskor och diverse andra drycker samlas i en klunga på bordet, och folks glada skratt klirrar i takt med glasen.

Men en person lyser med sin frånvaro. När klockan slagit nio har Jonas ännu inte uppenbarat sig, och Lia känner hur en elak liten klump växer fram i magen. Sanna, som förstår varför Lia kastar förväntansfulla blickar mot ytterdörren var och varannan minut, möter då och då sin kompis blick med medlidande.

Minuterna går och ljudnivån stegras. Lia känner sig mer och mer illamående allteftersom tiden passerar. Inte på grund av alkoholen, utan över den stora ovetskapen om varför han inte kommer. Han sade ju att han skulle komma.

Fast när hon tänker efter ordentligt sade han faktiskt inte ordagrant att han skulle dyka upp, bara att han ”kanske” kunde komma förbi en sväng. Åh, så frustrerande det är att inte kunna tolka exakt vad han menade.

Och inte kan hon slappna av i hans avsaknad heller – att sluta undra över anledningen till hans frånvaro är totalt omöjligt.

Vid halv tio börjar folk fråga henne om det har hänt någonting. Hon måste verkligen se nere ut. Lätt irriterat beslutar hon sig för att låsa in sig på toaletten för att få vara ifred med sina tankar. Allt känns så förvirrat. Med vilsenhet i blicken möten hon sin spegelbild. Håret har börjat tappa volym så hon drar fingrarna genom det för att få tillbaka lite höjd på det och rotar sedan fram Sannas smink ur badrumsskåpet. Lite mer svart dramatik runt ögonen kanske kan få henne att se mindre bekymrad ut. Då kanske folk slutar fråga henne om någonting är fel. Vad som är fel kan hon ju inte berätta för dem.

Helvete, hur kunde han glömma?!

Klockan är snart tjugo i tio och först nu inser han att han har låtit förlora sig alldeles för lång tid i meningslösa tillbakablickar i barndomen. Han som sagt till Lia att han skulle komma förbi henne och hennes kompis ikväll!

Han skyndar in på sitt rum för att kolla sig i spegeln så att han ser okej ut. Jo, det ser bra ut. T-shirten sitter bra och jeansen likaså. Bandaget runt handleden är kanske inte så sexigt, men vad kan han göra åt det? Han rotar fram en del av sitt lilla förråd av dricka i garderoben och ger håret en sista omrufsning innan han beger sig iväg ut till sin cykel. På vägen ut fiskar han upp mobilen ur fickan och slår en signal till Hampus, som inte svarar. Jaha, tänker han. Då får jag väl anlända till överklassgänget utan min vapendragare.

När han närmar sig Hagabergsvägen och hör hur den dunkande musiken sätter gatan i gungning känner han hur en liten våg av förväntan sköljer över honom. Lia kommer att vara några tiotal meter ifrån honom hela kvällen. Det här ska han nog se till att det blir kul, trots att han egentligen inte känner någon.

Han parkerar cykeln precis innanför grinden och promenerar upp för trappan till ytterdörren. Det är det enda röda huset på gatan, och dessutom det enda hus i vilket det till synes pågår en fest – då måste det väl vara rätt hus? Det verkar rätt lönlöst att knacka på med tanke på hur högt musiken spelas, så Jonas öppnar själv dörren och kliver in bland röran av jackor och skor. Han följer de andra gästernas exempel och vräker av sig sina grejer i en hög. Precis när han vänder sig för att dra igen dörren bakom sig öppnas en annan dörr precis framför honom. Ut kommer Lia med blicken fäst i golvet. Hennes långa hår faller i lockar över axlarna, och hela hon liksom skimrar. Lia ser verkligen bra ut i kväll.

Förbluffat kommer Jonas på sig själv att stirra lite för länge på Lia innan han får tillbaka fattningen.

”Men hej, du”, hälsar han med ett leende.

Lia vänder upp ansiktet. När deras blickar möts upptäcker Jonas en helt ny ton av sensuellt tilldragande i hennes ögon. Det är nästan som om han blir berusad utan att han ens druckit någonting.

”Hej”, säger Lia svagt medan vad som ser ut som ett överraskat och kanske en aning lättat leende bryter fram över hennes läppar. ”Så du kom.”

”Uppenbarligen” skrattar Jonas.

Plötsligt är det som om hans kropp får en egen vilja. Han känner hur varenda centimeter av hans kropp skriker åt honom att förflytta sig närmare henne. Det bubblar till i honom när han slutligen vågar erkänna det för sig själv.

Han vill ha Lia.