andra delen

Han vet att hon heter Lia, det har han på något sätt lyckats snappa upp av sina kompisar. Hon brukar hänga på ungdomsgården på fredagar, säger de. Jaha, so what? Lia från ungdomsgården, vilken jävla tråkig titel. Ingen som har ett liv går frivilligt till det där fula tegelhuset. Vad är det egentligen som är så kul med att vara där? Spela spel och dricka te, och snacka med andra töntar? Jonas bestämmer sig för att fråga Hampus nästa gång de ses, vad han egentligen ser hos den där bunten människor. Kanske han skulle kunna dra förbi en sväng nu på fredag, bara för att med egna ögon få uppleva vad det nu är som känns så magiskt med stället. Då kan han ju passa på och se om hon är där, också.

Nej men vad är det med honom? Att han börjar snacka okontrollerat nonsens i närheten av en snygg tjej är tillräckligt generande för honom, han behöver knappast förnedra sig själv ännu mer genom att bli helt besatt av henne. Nej, ibland förstår han sig inte på sina egna tankar.

”Sanna, du kan inte gissa vad som hände mig innan lektionen!”

Lia tycker absolut att det är en upplevelse hon måste dela med sin kompis.

”Nej, vad då”, undrar Sanna och ler.

”Du vet Jonas Sellgren”, börjar hon, ”han den där dryga killen, blond, rökare? Han som tror han äger hela världen?”

”Jo, det är klart jag vet vem det är. Vad är det med honom?”

Lia skrattar och förklarar vad som hände. När Sanna hört hela den korta historien, skrattar hon högt.

”Driver du med mig? Bad han verkligen om ursäkt och hoppades att ni skulle ses igen?”

”Japp, det gjorde han.” Lia flinar.

”Så vad ska du göra nu, lägga in en stöt? Han verkar ju helt klart intresserad!” Sanna låter ivrig, men Lia skruvar lite besvärat på sig. Det var inte en fråga hon väntat sig.

”Jag vet inte riktigt. Jag menar, det behöver ju inte betyda någonting alls, och jag vill inte göra bort mig…”

”Äh, skit i det”, skrattar Sanna glatt. ”Vill man komma någonstans får man lära sig ta första steget ibland.” Hon låter den sista läxboken dimpa ner i sin svarta axelremsväska och krokar arm med Lia. ”Det är så det fungerar. Se bara på mig – tror du jag hade lyckats bli tillsammans med Eric om det inte vore för att jag vågade ta risker?”

”Ja det tror jag. Så kära som ni är tror jag ingenting hade kunnat hålla er ifrån varandra. Det är ödet.”

Lia ger Sanna en road blick.

”Ödet säger du? Glöm det, något öde finns inte och kommer aldrig att finnas! Men nu släpper vi ämnet. Hänger du med och shoppar en stund? Jag såg en klänning igår på MQ som jag blev helt förälskad i!”

”Det gör jag gärna”, säger Lia och skrattar. ”Men jag tror inte på din teori om att man måste ta första steget. I varje fall inte när man inte ens är intresserad av personen ifråga.”

Lia undrar om hon inte ljuger när hon säger det sista. Visst pirrar det åtminstone litegrann när hon för ett ögonblick ser Jonas blonda kalufs för sin inre syn?

Resten av veckan är ett enda virrvarr av tankar och funderingar för Jonas. Lias ansikte är det enda han ser framför sig, och det är helt omöjligt att koncentrera sig på någonting annat överhuvudtaget, trots att han faktiskt försöker. Plötsligt förstår han vad folk menar med uttrycket ”kärlek vid första ögonkastet”, för det är precis vad som har hänt nu. Jonas blev förälskad i Lia så fort han såg henne.

Fast egentligen är det inte riktigt så. Nog har han sett Lia många gånger förut, men då har hon bara varit en i mängden bland en massa andra ointressanta tjejer. Konstigt då att något så litet som att hon snubblar på hans väska kan ge upphov till de känslor som nu river runt och förvirrar.

För Lias del är det en vecka av både uppmuntran och retsamma kommentarer som passerar. Sanna är en underbart stöttande vän, samtidigt som hon bara inte kan motstå frestelsen att lägga små generande kommentarer så fort hon får chansen. Ofta är de i stil med:

”Blir du upphetsad varje gång du ser någon som röker nu, eller?”, varpå antingen Lia eller Sanna börjar fnittra.

Men på fredagen händer det som slutligen får Lia att inse att hennes intresse för Jonas faktiskt ligger där och puttrar bakom pannloben. Det är när hon tillsammans med Sanna väntar på att ledet av hungriga elever ska röra sig framåt som han plötsligt dyker upp – snyggare än vanligt. Det liksom strålar om honom Lia kan nästan se hur allt saktar ner till något slags slow motion-liknande tillstånd framför hennes ögon. Är det bara hon som inbillar sig, eller vänder sig hela matkön om för att bevittna hjälten på ingång?

Jonas drar nonchalant ena handen genom sin blonda lugg, och ser sig sedan om efter någon ha känner igen i kön. Blicken sveper långsamt över ledet av människor, och stannar ett kort ögonblick vid Lia. De får ögonkontakt.”Lia, vad stirrar du på?”