femte delen

Så utomordentligt idiotiskt! Lia stönar högt åt sig själv rakt ut i luften. Varför skulle hon springa iväg så där? Hon kan ju inte precis komma tillbaka till ungdomsgården och hämta kläderna nu, det skulle bli alldeles för pinsamt. Och nu börjar det bli svalt också, i bara underkläder har hon inget skydd alls mot den sjunkande temperaturen.

Hon saktar ned på tempot lite, men fortsätter längs med vägen. Tankarna snurrar runt i hjärnan. Undrar vad Jonas tänker om henne nu. ”Vilken jävla tönt, att bara springa iväg så där.” Ungefär så måste han väl tänka. Rodnaden smyger sig oinbjudet fram vid blotta tanken på den pinsamma händelsen på ungdomsgården. Lia trycker sin svala handflata mot pannan, det svalkar mot den brännheta huden. Hur som helst kan väl det här egentligen inte förändra någonting, tänker hon uppgivet. Hon har aldrig haft någon riktig chans. Varför skulle den snyggaste människa hon någonsin mött falla för just henne? En jävla nobody utan personlighet är vad hon är. Sådana som hon får nöja sig med bottenskrapet, så är det bara.

Några bilar susar förbi. En av dem tutar på henne när den passerar. Lia skäms. Hon brukar överhuvudtaget inte visa sig så lättklädd inför folk. Nu börjar hon frysa också, så hon skyndar på stegen lite grann.

Plötsligt hör hon en cykelringklocka plinga bakom henne, tätt följt av en röst som ropar hennes namn.

”Lia, hallå, Lia! Stanna då!”

Hon stelnar till och vrider huvudet bakåt, och hjärtat skenar när hon ser vem det är. Hur är det möjligt?

Cykeln hinner ifatt henne och bromsar in så att det skrapar mot asfalten. Föraren hoppar smidigt av och lösgör någonting från pakethållaren.

”Du glömde visst det här”, säger Jonas med ett leende och räcker fram kläderna mot henne.

Det var en vild chansning att hon skulle ha försvunnit åt det här hållet, men Jonas är glad att han fick in en sådan lyckträff. Han hittade henne! Leendet går inte att stoppa när han lämnar över kläderna till dess rätta ägare. Till en början säger Lia ingenting, hon tar inte ens emot kläderna, och Jonas blir rädd att han gjorde något dumt som följde efter henne, men till slut drar Lia åt sig sina saker och viskar fram ett knappt hörbart ”tack”. Ganska omständligt drar hon på sig den randiga tröjan och jeansen, som först inte hamnar som de ska utan bara korvar ihop sig runt hennes ben, men sedan sitter kläderna rätt och Lia ger Jonas en granskande blick. Trots att solen börjat gå ned och det är ganska mörkt ute ser Jonas att hon rodnar. Han tycker det ser gulligt ut.

”Varför följde du efter mig”, frågar Lia efter en stund.

”Jag tänkte att du behövde dina kläder”, svarar Jonas sakta och inser att han faktiskt inte har något bättre svar än det. Lia ser ut att tveka, det går en stund då hon några gånger öppnar munnen för att sedan stänga den igen. Sedan säger hon:

”Men varför du? Du hade inte behövt, det fanns väl andra som hade kunnat göra det. Varför skulle du göra dig sådant besvär för min skull?”

Jonas känner hur modet sjunker. Det här blev ju helt fel, och Lia verkar nästan sur. Kanske hade det varit en bra idé att låta Hampus följa med. Då hade nog inte Lia blivit så misstänksam mot honom. Att allt han gjort sedan Lia dök upp i hans värld lyckas misslyckas så totalt är ganska påtagligt. Hur kan hon påverka honom så starkt?

”Det var inget besvär”, mumlar han generat med blicken nere i asfalten. ”Jag trodde bara att du skulle bli glad. Och jag tänkte att du skulle bli kall om du promenerade runt utan kläder.”

Lia rynkar på ögonbrynen och ser lätt förvirrad ut.

”Förlåt, jag menade inte att låta grinig. Jag är jätteglad för att du följde efter mig! Jag hade faktiskt börjat frysa så det var verkligen bra att du kom.” Hennes ansikte mjuknar. Hon biter sig lite oroligt i läppen och ger honom en uppfordrande blick. ”Jag tänker inte alltid på hur jag uttrycker mig. Förlåt.”

”Åh, ingen fara.”

Jonas känner sig genast bättre till mods. Han går tillbaka till sin cykel och hoppar upp på sadeln. Handleden värker när han råkar slå i styret lite för hårt, och han grimaserar. En tanke slår honom och orden flyger ut ur honom innan han hunnit tänka efter ordentligt.

”Vill du ha skjuts hem?”

Åh, så dumt, varför kan han inte kontrollera vad han säger? Tänk om hon säger nej. Tänk om hon säger ja! Några nervösa ilningar far genom magen på honom innan Lia slutligen svarar.

”Oj, tack, men … Jag måste nog avböja.” Hon ser urskuldande på honom. Han sjunker tillbaka mot sadeln och känner hur luften liksom pressas ur honom.

”Okej”, säger han tonlöst. ”Ha det så bra då, vi ses.”

Vilket pinsamt misslyckande. Det var bara korkat att följa impulsen att skynda efter Lia, det inser han nu.