trettonde delen

När dörren smällt igen bakom dem står de bara och ser på varandra. Lia rodnar fortfarande efter kyssen men Jonas ansikte är stelt och spänt i en irriterad min, som mjuknar allteftersom han överför sitt fokus på Lia istället. Svedan från ryggen får henne dock att grimasera lätt.

”Vänd dig om”, ber Jonas mjukt och drar försiktigt upp Lias tröja så att han kan se hennes rygg. En smal, blodröd rispa löper längs nedre delen av ryggen. Han drar varsamt ett finger längs med såret, varpå Lia stönar till.

”Aj, det svider”, gnyr hon och vrider på huvudet så att hon kan möta hans blick.

”Jag förstår det”, mumlar Jonas tillbaka och ler snett. ”Vill du tvätta av det?”

Lia skrattar till.

”Nej, det ska väl inte behövas.”

Hon drar ned tröjkanten igen och vänder mot Jonas. Hans hand vilar fortfarande mot hennes midja, och hennes inre sätter igång att pirra igen. Åh, vad hon önskar att han drog henne nära igen. Om hon fick önska vad hon ville skulle hon vilja att de satt tätt hopslingrade på en säng just nu, intensivt kyssandes, men att själv göra verklighet av sina fantasier vågar hon inte. Tänk om det var en engångsgrej, det som hände där ute – tänk om magin är bruten?

Sekunderna går och Lia hinner börja undra vad han tänker på egentligen där han står mittemot henne. Hoppas han inte funderar över hur han ska bli av med henne nu när han i princip bjudit in henne.

När han till sist öppnar munnen får hans röst små ilningar att fara genom hennes kropp.

”Nej men vad säger du, ska vi slå oss ned någonstans?”, flinar han och drar handen genom håret. Det glittrar till i hans ögon. Lia nickar snabbt och följer Jonas ut i vardagsrummet, som är tomt på folk. Undrar vart de tagit vägen?

Musiken dundrar fortfarande ut genom högtalarna, men Lia går bort till stereon och vrider ned volymen så att de ska kunna höra varandra prata. Hon passar även på att byta till en lite lugnare cd med en av de svenska artister hon brukar lyssna på, sedan trippar hon över till soffan och låter kroppen dunsa ned bland de mjuka kuddarna. Jonas sitter tillbakalutad i ena hörnet av soffan, bara någon meter bort. De ser på varandra. Lia nynnar nervöst med i låten medan hon funderar över vettiga samtalsämnen, men hon behöver egentligen inte fundera över det eftersom det är Jonas som till slut börjar prata.

”Du kan hoppa lite närmre, jag bits inte. Det borde du väl ha märkt nu?”, blinkar han retfullt och klappar sig mot låren. Lia hoppar villigt tätare intill Jonas och lägger huvudet i hans knä medan hjärtat ökar farten nästan farligt mycket. Hon ryser när han låter fingrarna löpa längs hennes hårfäste och vidare i cirklar över hennes hud.

”Så, berätta lite om dig själv”, uppmanar han henne nyfiket.

Lia ler dumt. Vad har hon att berätta om sig själv? Att hon är världens största mes och säkert mest oskyldiga tjej vid deras ålder? Det skulle knappast få honom mer intresserad av henne. Till slut beslutar hon sig för att helt enkelt låta munnen gå av sig själv, och inte fundera så mycket över vad hon säger.

”Jag heter Lia Valldahl och bor i ett vitt hus bara några kvarter härifrån.”, börjar hon, men skrattar till när hon inser att det nog var det mest ointressanta hon kunnat berätta.

Jonas bara ler.

”Fortsätt”, ber han och lutar sig lite bekvämare mot ryggstödet. Och Lia fortsätter:

”Jag har en lillasyster som är två år yngre, en mamma, en pappa och en katt som heter Caitlin. Hon är helt underbar! Min lilla älskling.”

”Haha, men katter är väl ingenting att ha? Hundar ska det vara!”, flinar Jonas roat och låter sin hand massera sig ned till Lias. Hans fingrar kittlar lätt mot översidan av hennes och hon ryser än en gång. Här, i hans knä, skulle hon kunna stanna för alltid.

”Nej, usch, hundar är verkligen ingenting att ha. Luktar illa och måste jämt ut på promenader”, klagar Lia. ”Inte för att jag har någonting emot att komma ut och få lite frisk luft”, tillägger hon förklarande, ”men att behöva gå upp på morgonen för att ta ut en jävla hund på toalettpromenad känns verkligen inte lockande, måste jag säga.”

Jonas skrattar.

”Om man väljer att se det på det sättet så.”, säger han. ”Men har du tänkt på hur otroligt lojala hundar är? De litar på en. Och de sticker inte ifrån en bara för att de tröttnat och hittat ett bättre liv, utan stannar kvar ända in i döden.”

Hans röst får en lite mörkare ton när han säger det sista, men det är ingenting som Lia lägger märke till just då.

”Har du hund, eller”, frågar hon snorkigt, som om det vore ett personligt svek mot henne. ”Eftersom du lovordar dem så otroligt, menar jag.”

”Nejdå, inte alls”, mumlar Jonas och skrattar till. ”Men nu får du allt ta och återgå till ämnet. Det var dig vi snackade om.”

Som om jag är så jävla spännande, tänker Lia skeptiskt. Jag vet nog något jag skulle göra hellre än att prata just nu, funderar hon vidare och fuktar läpparna, men hon vågar fortfarande inte förflytta ansiktet de få decimetrarna upp till hans mun. Kanske kan hon hinta en smula om vad hon vill och se hur han reagerar …

”Jag älskar närhet.”, ler hon slutligen och möter flirtigt hans blick. Han hummar och nickar drömmande. ”Jag är nästintill beroende av kramar. Att kramas är så mysigt så det är inte klokt. Men det ska vara på rätt sätt. Och så har vi kyssar, massage, djupa samtal … det är också saker jag värderar högt. Jag kan vara så löjligt romantisk ibland.”

Lia skrattar till.

”Men jag är väldigt frusen av mig, så det är kanske därför jag söker närhet hela tiden. Eftersom jag behöver få upp värmen menar jag.”

Nu måste det ju vara alldeles uppenbart för Jonas vart det här samtalet är på väg. Lia balanserar farligt nära gränsen nu, det är hon fullt medveten om, men det spär bara på hennes vilja ännu mer.

”Du fryser väl inte nu”, frågar Jonas och kurar sig närmare Lia. Hans lukt fyller hennes näsborrar och hon njuter.

”Nej då, inte just nu.”, försäkrar hon honom men kryper ännu tätare intill honom.

”Bra.”

De blir tysta en liten stund. Jonas hand leker varligt med Lias, och Lia kan inte få det fåniga leendet att försvinna från hennes läppar. Musikens mjuka toner som omger dem gör att samtalsuppehållet inte alls känns pinsamt eller obekvämt, utan faktiskt riktigt behagligt.

Så böjer sig Jonas plötsligt över Lias ansikte så att en slinga av hans hår far ned över hennes kind.

”Du”, viskar han stilla. ”Jag känner en sådan vansinnig lust att kyssa dig.”

Hans läppar snuddar vid hennes panna när han pratar. Lia möter hans blick och ser hur hans ögon glimmar till av längtan, och i precis den stunden är det som att någonting exploderar inuti henne.

Aldrig hade han kunnat gissa att Lia skulle vara så här vild. Han behöver nästan inte ens nudda vid hennes läppar förrän hon ger sig till honom helt och hållet, ärligt och inlevelsefullt. Möjligen har alkoholen hon fått i sig ett finger med i spelet, men han föredrar att se det som att det är han som är helt oemotståndlig. Varför var hon inte så här helhjärtad redan ute på trappan?

Hennes tungas strävhet är varm och inbjudande, och det hon gör med hans hår känns underbart, även om han inte varit med om något liknande förut. Han försöker undvika att komma åt hennes sår på ryggen medan han trycker henne hårdare mot sig.

Förvånansvärt nog är det faktiskt han som blir tvungen att hejda dem när Lia börjar bli lite väl upphetsad.

”Du, vänta lite”, flämtar han och drar sig bakåt en aning.

Lia är rosigare om kinderna än han sett henne förut, ögonen glittrar av längtan och när han håller armarna om henne kan han till och med känna hennes vilda hjärtklappning. Han skrattar och tar tag i hennes armar.

”Bäst att stanna nu, tror jag”, flinar han och ger henne en lätt puss på pannan. En liten skugga lägger sig över hennes nötbruna ögon medan hon ger honom ett generat leende.

”Oj, förlåt, blev det för mycket?”, mumlar hon ångerfullt. Hennes ena hand far upp till nacken och hon börjar nervöst vira en av sina långa hårlockar runt pekfingret.

”Nej då! Det är fantastiskt”, andas Jonas hastigt, men tillägger, ”Eller … kanske en aning. Vi borde nog ta det lite lugnt så här första gången. Tror du inte det?”

Han anstränger sig för att inte låta för nonchalant. Det går inte att neka till att det är underbart att hångla med Lia, men han vill inte att det hela ska gå för fort och leda till ånger. Lia sansar sig snart och nickar instämmande,

”Jo, du har nog rätt.”

Hon andas fortfarande hastigt. Jonas för undan en hårlock som fallit ned framför hennes öga och ger hennes kind en lätt smekning. Lia glider sakta av honom ned på golvet, där hon sätter sig i skräddare.

”En annan gång kanske?”, blinkar Jonas ned mot henne och hoppas att hon ska förstå innebörden. Det verkar hon utan tvekan göra, för hon fyrar av ett bländande leende och nickar.

”Deal”, säger hon med sådan förtjusning att Jonas skrattar.

Klockan på väggen mittemot meddelar att det nog börjar bli dags att bege sig hemåt. Jonas sträcker på sig och reser sig upp från soffan.

”Jag tror att det kanske är dags för mig att dra hem nu. Ska du stanna här eller ska jag följa dig en bit på väg hem?”, frågar han.

”Eh …”, tvekar Lia och börjar klumpigt resa sig upp, hon med. ”Jag tror jag hänger med. Om det är okej?”

”Klart det är”, försäkrar henne Jonas och ger henne en hjälpande hand.

De promenerar tätt ihop ut i hallen och drar på sig det lilla i ytterplaggväg de har tagit med sig och snubblar ut genom dörren. Jonas tvekar precis i dörröppningen.

”Vi ska inte säga till att vi sticker då?”

Lia höjer på ögonbrynen som om han just påmint henne om att man måste andas för att kunna leva och skuttar tillbaka in i huset.

”Just det, det glömde jag ju …”

Han står kvar vid dörren och väntar medan Lia försvinner iväg för att säga hejdå till de andra. Vilken tjej, alltså, tänker Jonas för sig själv. Så mycket liv i en och samma människa.

När hon återvänder ler hon glatt och ger honom en kram innan hon passerar honom ut i nattluften. Jonas reser upp sin cykel och ställer sig grensle över den. Det känns dumt att han ska cykla medan hon går.

”Om du beskriver vägen hem till dig kan jag skjutsa dig”, erbjuder han sig. Skit samma om det blir en omväg, tänker han.

”Ja tack, det låter bra”, svarar Lia tacksamt och hoppar upp på pakethållaren. Hon lägger armarna om honom och väntar på att han ska trampa iväg. Han märker hur hon sniffar mot hans rygg och flinar självbelåtet.

”Då rullar vi, då”, ropar han och stampar iväg i gruset.

Cykeln är nära att välta innan de hunnit förbi grusgången ut på asfalten, men Lia skrattar bara när de vinglar till. Sedan är de på väg.

tolfte delen

Frågorna och konsekvenserna blir mer extrema allteftersom tiden går, men efter tag når leken en punkt då folks intresse börjar svalna. En efter en försvinner de iväg från ringen och ut från rummet.

Lia stannar dock en bra stund efter att hennes delaktighet i leken upphört. Hon har ingen lust att lämna sin plats i soffan så länge Jonas är kvar, och han har hittills inte gjort någon ansats att förflytta sig därifrån.

Då och då möter han hennes blick och ler, och ibland räcker han över sin dricka så att hon kan ta en klunk. Lia njuter av vetskapen om att hennes läppar nuddar vid precis samma yta som Jonas gjort bara några ögonblick tidigare. Hon myser där hon sitter lutad tätt intill honom, med hans ena arm runt sig och hans hand varsamt tryckt mot hennes egen i knäet. Och hans doft som fyller hennes näsborrar gör henne alldeles snurrig. Det känns nästan overkligt.

”Jag ska ut och röka”, utbrister Jonas efter en stund. Han lösgör sig försiktigt och reser sig upp. ”Hänger du med?”

Det finns inte en chans i världen att skulle Lia sitta ensam kvar i soffan när Jonas lämnat sin plats. Hon låter alla sina tidigare värderingar om rökning rasa, just nu skulle hon kunna ta kokain för att få fortsätta vara med honom.

Pirrig i magen nickar hon till svar och reser sig hon med. Kanske en aning för nära tassar hon efter Jonas ut i hallen och drar på sig en svart collegetröja som någon slängt ifrån sig. De kliver i ett varsitt par skor och går ut genom ytterdörren och fram till det vita staketet vid trappan. Lia huttrar till när hon möter den svala nattluften. Hon gömmer undan händerna i tröjärmarna för att skydda dem mot kylan.

Jonas drar upp cigg och tändare ur fickan. Lia betraktar honom fascinerat när han för ciggen till läpparna och får glöd på den med tändarelden. Han drar ett djupt bloss och låter röken flyta ut i ett vitt moln. Några tysta ögonblick står hon bara och ser på honom.

”Åh, du kan aldrig förstå den här känslan”, suckar Jonas med slutna ögon. Det syns att han njuter.

”Nej”, mumlar Lia. ”Det kan jag väl inte.”

Kommentaren får henne att känna sig lite bortkommen, men det gör ingenting, för att se honom röka är nog bland det sexigaste hon varit med om.

Plötsligt räcker Jonas fram cigaretten mot Lia.

”Vill du ha?”

Hon tvekar. Hon har aldrig dragit ett bloss förut. Tänk om hon skulle börja hosta, det skulle bli pinsamt. Fast vad ska Jonas tänka om hon säger nej? Skulle han tycka att hon var mesig?

”Okej”, svarar hon slutligen och tar emot den lilla vita rullen.

Jonas ler snett och blinkar mot henne.

”Dö inte nu”, retas han.

Lia ger honom en spelad arg blick. Ärligt talat är hon lite rädd för hur hennes kropp ska reagera på röken, men det vill hon inte erkänna. Kanske förstår Jonas det ändå, för han har en road glimt i ögonen.

Med hjärtat snabbt bultande i bröstet för hon ciggen mot munnen. Hon suger i sig av den stickande röken, osäker på hur hårt och länge hon borde göra det så här första gången. Tveksamheten resulterar i att lungorna drar ihop sig och protesterar mot de nya kemikalierna som gör intrång. Hostningarna går inte att hejda.

Jonas skrattar.

”Första gången, alltså”, konstaterar han med ett flin. ”Jag kanske borde ha berättat för dig att det är bäst att inte dra för djupa bloss i början. Man hostar.”

Lia ger honom en sur blick.

”Tack för upplysningen!”, kvider hon halvkvävt medan hon försöker få tillbaka regelbundenheten i andetagen. Nu känner hon sig lite yr och smått illamående också. Jonas tar tillbaka sin cigg och lutar sig bakåt mot trappräcket.

”När man vant sig känns det mycket bättre, tro mig.”

Det hjälper å andra sidan inte mig just nu, tänker Lia och känner hur det generade monstret hon borde ha vant sig vid sätter röda fläckar på hennes kinder. Blodflödet når dessvärre inte ut i resten av kroppen, och hon fryser i hela kroppen förutom just om kinderna.

”Hördu, kom och ställ dig bredvid mig”, uppmanar henne Jonas när han upptäcker att hon huttrar. ”Du fryser ju.”

Lia ger honom en skeptisk blick, men bryr sig inte om att protestera. Att ställa sig lite närmare honom har hon ju absolut ingenting emot, så hon ställer sig så nära hon kan utan att pressa ned honom för trappan. Jonas lägger armen om henne och trycker henne ännu lite närmare, sedan gnider han handen mot hennes rygg för att få upp värmen.

”Känns det bättre?”, frågar han och blåser ut rök vid sidan av hennes huvud.

”Mhm”, svarar Lia hummande och sluter ögonen. Hon kan inte låta bli att lägga armarna om honom där hon står. Det är en härlig känsla att stå så tätt intill Jonas.

Vad söt hon är. Så oskuldsfull att hon inte ens kan dra ett bloss utan att hosta. Han ler och fimpar det sista av ciggen på gruset nedanför trappan och lägger sedan sin andra arm runt Lias kropp. Lia borrar in näsan i hans tröja och låter ett svagt gnyende smyga fram från någonstans bakom de bruna lockarna som fallit ned framför hennes ansikte.

”Du luktar gott”, viskar hon efter en stund.

”Du luktar rätt härligt du med”, mumlar Jonas mjukt tillbaka mot henne.

Plötsligt går det upp för honom varför Lia alltid betett sig så underligt i hans närhet. Hon är ju helt upp över öronen förälskad i honom. Hur har han kunnat undgå att märka det? Det är nästan så han börjar skratta åt sin egen senfärdighet nu när han inser det.

Genom ett öppet fönster lite längre bort på huset dunkar musik ut i den klara luften. Sommaren är verkligen på väg nu, det märks tydligt på att himlen ännu inte blivit becksvart trots att klockan är strax innan tolv. Synd att det inte är lite varmare bara.

Det slår Jonas att det här vore ett förträffligt tillfälle att kyssa Lia. De står redan inom räckhåll för varandra, och Lia skulle nog inte ha någonting emot lite mer av hans värme. Det ilar svagt nedåt i kroppen när han tänker på det.

Sakta lyfter han upp Lias haka så han kan möta hennes blick. De grönbruna ögonen glittrar mot honom när hon ser upp, hennes klara blick är fylld med längtan.

Jonas sänker huvudet och låter läpparna möta Lias. Till en början verkar hon förvånad, men sedan svarar hon med hela kroppen på hans närhet. Hennes mjuka utbuktningar trycks tätare mot hans bröstkorg, och händerna letar sig tvekande in under hans tröja och närmare inpå skinnet. Han njuter av beröringen och låter sina armar pressa Lia ännu närmre.

Deras tungor utforskar varandra allt intensivare och Jonas får svårt att behärska sig. Som hans kropp har fått längta efter en annan människa är det svårt att inte gå för fort fram nu när tillfället bjuds, men för Lias skull är han tvungen att i varje fall försöka.

Hans ena hand letar sig in bland Lias lockar och den andra handen lägger sig tillrätta över hennes rumpa. Det pulserar varmt mellan munnen och magen och ställen lite längre ned på hans kropp. Försiktigt lyfter han upp Lia och sätter henne på räcket bakom sig. Hon omfamnar honom med benen och gör ett kort uppehåll i kyssen för att hämta andan, men möter snart Jonas tillbakahållna iver igen med ännu mer glöd. Det är otroligt hur bra deras kroppar passar mot varandra. Som pusselbitar.

Ingen av dem fryser längre. Hårdare och mer längtansfullt greppar de om varandra medan deras munnar nyfiket smakar på varandra. Men så, med ett ljudligt skrammel som överraskar både Lia och Jonas, öppnas ytterdörren och kyssen får ett abrupt slut. De tappar greppet om varandra och Lia faller ned i buskarna bakom sig med ett högt skrik.

”Hoppsan, var ni här!”, utbrister Rebecca från dörröppningen och spärrar upp ögonen. I alldeles för stora skor vinglar hon ned för trappan pressar sig in bland buskarna. ”Lia, gick det bra?”, ropar hon in bland bladen.

”Nja, inte precis … ”, muttrar Lia och reser sig upp. Hon gnider sig över ryggen och ger Rebecca en djävulsk blick. Rebecca förstörde just det bästa tillfället i hela hennes liv.

Jonas masar sig ned till de två tjejerna och sträcker sig efter Lias hand för att dra henne ut från det glesa lövverket.

”Tur att det inte var stenplattor här nedanför i alla fall”, påpekar han medan han får ut Lia på grusgången. ”Har du ont någonstans?”, undrar han bekymrat.

Lia nickar.

”Jag ramlade rakt ned på en jävla pinne som rev upp ett sår på ryggen. Fan, vad ont det gör!”

Jonas ser irriterat på Rebecca, som nervöst biter sig i läppen.

”Förlåt, alltså, det var ju inte meningen att skrämma er eller avbryta någonting och så …”, försöker hon försvara sig, men Jonas lyssnar inte.

”Kom, vi går in”, uppfordrar han Lia och leder henne framför sig in genom dörren. Rebecca blir kvar ensam ute på gruset.

”Förlåt”, hör de hennes förtvivlade röst innan de smäller igen dörren efter sig.

elfte delen

Pulsen ökar farten bakom revbenen. Att han kom ändå! Hon får hejda sig själv från att rusa fram och krama honom, men det breda leendet kan hon inte hejda. Jonas kliver ur sina skor och möter åter Lias blick.

”Ska vi dra oss in till de andra i vardagsrummet?”, frågar Lia. Hennes normala blyghet tycks fantastiskt nog ha tagit sig en tupplur för tillfället. Och hon som för bara några ögonblick sedan var så besviken över att han inte hade dykt upp.

”Ja, varför inte”, skrattar Jonas till svar.

Lia tar täten och leder Jonas genom köket och vidare in till alla festdeltagare som sitter utspridda på soffor och kuddar i formationen av en ring i rummet. Kompakt värme och lukten av öl slår emot dem när de kliver in genom dörröppningen.

”Hallå, allihopa, det här är Jonas”, presenterar Lia stolt den nyanlände för de andra, hon får ta i för att göra sig hörd över den högt spelande musiken. Några spridda röster hälsar hojtande på Jonas, som nickar tillbaka mot dem. Sanna ser förnöjt rakt på Lia som för att säga att ”det var väl det hon visste”. Hon har något illistigt blicken, vilket tydligt vittnar om att hon har någonting i görningen. När Lia närmar sig soffan makar sig Sanna lite åt sidan så att hennes kompis får plats bredvid. Jonas slår sig ned med en ölburk alldeles intill. Inne i bröstet slår Lias hjärta en volt. Han valde att sätta sig bredvid henne!

Medan Lia med uppspelt nyfikenhet betraktar Jonas ansikte vänder han sin uppmärksamhet mot henne och möter hennes blick. Små fjärilar tumlar runt i Lias mage när Jonas bruna ögon ser på henne. Pirrig i kroppen börjar hon tvinna en hårlock som lekfullt fallit ned vid hennes ena kind. Jonas ler intresserat mot henne.

”Vad säger folk om att köra lite sanning eller konsekvens”, utbrister en av tjejerna på golvet efter att ha fått någonting viskat i örat av Sanna. Flera personer flinar instämmande medan högljudda protester hörs från ett par av killarna i hörnet. Sannas kompis Rebecca struntar i invändningarna och studsar bort till cd-spelaren för att sänka volymen en aning för att låta leken dra igång.

”Det är klart vi ska köra sanning eller konsekvens. Det är ju tradition”, ropar hon genom rummet. ”Sanna, fixa fram en flaska.”

”Här”, säger Sanna och håller upp en tom ciderflaska som någon dumpat på golvet framför henne. Folk hoppar närmare centrum av ringen och flaskan placeras på en tom yta i mitten. Rebecca skuttar tillbaka in i ringen och lägger handen på den tomma flaskan.

”Är ni med då?”, frågar hon gänget runtomkring. Ett flerstämmigt ”ja” studsar mellan väggarna och Rebecca sätter snurr på flaskan, som passerar deltagare för deltagare för att slutligen stanna till med en lätt skakning. Flaskhalsen pekar på Eric, Sannas pojkvän.

”Oj, oj oj!”, tjoar Rebecca retsamt. ”Sanning eller konsekvens?”

Eric ger Sanna en kärleksfull men road blick och svarar.

”Jag väljer sanning. Inga hemligheter här, inte!”

Rebecca biter sig eftertänksamt i läppen och låter ögonen smalna medan hon försöker fundera ut en bra fråga. Det går några ögonblick, varpå hon ler belåtet.

”Brukar du tänka på någon annan när ni har sex?”

Hon ser med höjt ögonbryn och med högfärdig blick på Eric, som bara ler lugnt tillbaka.

”Nej, faktiskt inte”, svarar han enkelt, och han ser ut att mena det. Sanna fattar sin pojkväns hand och ger honom en puss.

”Haha, men sure, ska vi tro på det?”, gastar en kille som heter Fredrik misstroget. Några skrattar instämmande, men sedan påminner Rebecca sällskapet om att det är Erics tur att snurra flaskan.

”Får man be någon om hjälp om man inte kommer på något bra?”, vill han försäkra sig innan han sätter fart på flaskan. Rebecca, som verkar ha utnämnt sig själv till lekens ledare, nickar. Eric ler och sätter spinn på flaskan. I en hel evighet snurrar den innan den äntligen stannar. Den här gången är det Jonas tur att bli grillad.

”Konsekvens”, säger han utan att någon ens behövt fråga.

Lia snuddar vid tanken att konsekvensen ska innefatta henne och plötsligt hamrar hennes hjärta som en stångjärnshammare. Hon glömmer för ett ögonblick bort att andas

En lång stund sitter Eric helt tyst och studerar Jonas med ett fundersamt uttryck i ansiktet, men när han inser att han inte kommer på någon rolig konsekvens vänder han sig till Sanna, som med ett brett flin viskar sin idé i hans öra. Eric ler gillande och tar till orda.

”Din konsekvens är … att du blir tvungen att hångla med någon av dem som sitter närmast bredvid dig.”

Jonas skrattar till och kastar först en skeptisk blick på den finniga killen som sitter i skräddare till höger om honom – stackaren ser alldeles förskräckt ut – sedan möter han Lias glittrande blick på andra sidan. Valet är löjeväckande enkelt.

Med ett snett leende lutar han sig närmare Lias rodnande ansikte. Han lyfter upp ena handen och låter den nudda vid hennes huvud, precis intill hennes öra, och för varsamt hennes ansikte närmare sitt eget.

”Då kör vi”, säger han lågt med charmen fullt påslagen och ser hur Lia börjar le. Ögonblicket därpå låter han sin mun möta hennes.

Gensvaret är omedelbart, deras läppar passar perfekt mot varandra. Hans fingrar far in bland Lias bruna lockar och hon makar sig en aning närmre så att en pust av hennes söta doft flyger upp i Jonas näsborrar. Åh, vad han tycker om den doften! Han särar lätt på läpparna och låter sin tunga leta sig fram till hennes. Lias tunga svarar mjukt och lekfullt på hans tumlande, hon är en fullständigt sagolik kyssare.

Folk runtomkring busvisslar och applåderar uppskattande, vilket får Jonas fnysa till mitt i kyssen, men han låter inte det störa honom nämnvärt. Han låter sin fria hand nudda vid en av Lias i knäet på henne.

”Ja, ja, det räcker nu”, hörs det till slut från någon som förmodligen är lite avundsjuk, och kyssen upphör. Jonas sjunker tillbaka mot soffans mjuka kuddar och ger Lia en uppskattande blick. Hennes kyssrespons gjorde honom glatt förvånad, det måste han erkänna. Lätt rosigt sneglar Lia tillbaka på honom.

När Jonas en kort stund senare upptäcker Rebeccas stickande blick från andra sidan av cirkeln minnas han att det är hans tur att snurra flaskan. Dröjande böjer han sig fram för att kunna putta igång den, och den här gången är flaskans val Fredrik, som väljer sanning. Jonas fråga till Fredrik blir att ’ifall han var tvungen att välja, vem skulle han helst ha sex med – en riktigt galet fet person, eller en extremt mager anorektiker’. Deltagarna i ringen skrattar överraskat åt den konstiga frågan, men Fredrik själv förvrider ansiktet i en äcklad grimas.

”Ingen av dem”, svarar han och ryser.

Jonas skrattar.

”Du är tvungen att välja en av dem”, påminner han med road min.

Fredrik funderar en stund, sedan väljer han ändå den ’galet feta’ personen.

”Med lite fantasi finns det ju lätt fler ställningar att testa med henne.”, förklarar han, men tillägger snabbt; ”Men jag vill inte ha sällskap av varken ett fetto eller en skelettmänniska mellan lakanen!”

Flinande godkänner Jonas svaret och låter turen gå vidare.

Uppmärksamheten riktar han åter mot Lia, som för tillfället är upptagen med att dra upp benen i soffan sig för att kunna sitta mer bekvämt. När hon satt sig tillrätta lägger Jonas sin arm bakom hennes huvud på soffryggen. Lia reagerar med att stråla mot honom och luta huvudet mot hans arm. Hennes mjuka hårstrån kittlar lätt mot huden. Från fetton och benrangel låter han tankarna vandra till ett betydligt trevligare ämne. Den första, härliga kyssen med Lia alldeles nyss kommer inte på långa vägar att förbli den sista. I varje fall inte om han får bestämma.

tionde delen

Den stora dagen är kommen. Ikväll måste allt gå rätt.

Sanna och Lia har ägnat nästan en timme åt att städa upp i huset inför den stundande festen, så allt är rent och fräscht. Glas har blivit diskade och plastmuggar och chips har blivit inhandlade. Enligt Sanna gör det ingenting att de inte har planerat så mycket i övrigt inför kvällen, folk kommer ändå att göra lite som de vill. Nu står hon och Lia och betraktar den skinande rena lägenheten.

”Man kunde ju önska att det kunde se lika fint ut efteråt”, påpekar Sanna med ett snett flin. Hon står tyst ett tag och bryter sedan tystnaden med rösten full av förväntningar. ”Tänk vad som kommer att utspela sig här om bara några timmar!”

Hon spänner ögonen i Lia.

”Lia, min vän, det här blir verkligen the night of opportunities. Ta vara på det och se till att hångla med honom. Okej?”

Lia vet inte vad hon ska svara. Det enkla faktum att Jonas kommer att befinna sig här, i samma lägenhet som henne, en hel kväll får hennes hjärta att slå små volter. Hoppas bara att hon inte svimmar av nervositet innan han ens kommit. I fantasin har hon redan gått igenom kvällens alla möjliga scenarier minst hundra gånger, däribland ett flertal sekvenser där hon lär känna Jonas lite bättre på det fysiska planet. Att han skulle vilja vara delaktig till att göra hennes fantasier till verklighet har hon dessvärre svårt att tro.

”Hördu, slappna av nu, du behöver inte vara nervös. Det blir inget kul för dig om du bara oroar dig igenom kvällen”, skrattar Sanna när hon ser sin kompis ansiktsuttryck. Hon tar ett av glasen från vardagsrumsbordet och häller upp lite av innehållet från en av de, än så länge, rätt få flaskorna på samma bord. Osäkert tar Lia emot glaset och dricker.

”Några fler sådana där glas så kommer det inte alls att kännas lika farligt. Men jag ska inte tvinga dig att dricka om du inte känner för det”, säger Sanna välvilligt. ”Bara du försöker slappna av lite grann kommer det att gå bra ändå.”

Lia mumlar något otydligt till svar. Spriten bränner svagt mot hennes strupe och hon tänker att det är en jävla tur att Sanna kommer att vara med i kväll. Då har hon någon att vända sig till ifall allt skulle gå åt helvete.

Vid åttatiden börjar Lia och Sannas gemensamma kompisar strömma in. Stereon slås på och ljudet vrids upp. Ölburkar, ciderflaskor och diverse andra drycker samlas i en klunga på bordet, och folks glada skratt klirrar i takt med glasen.

Men en person lyser med sin frånvaro. När klockan slagit nio har Jonas ännu inte uppenbarat sig, och Lia känner hur en elak liten klump växer fram i magen. Sanna, som förstår varför Lia kastar förväntansfulla blickar mot ytterdörren var och varannan minut, möter då och då sin kompis blick med medlidande.

Minuterna går och ljudnivån stegras. Lia känner sig mer och mer illamående allteftersom tiden passerar. Inte på grund av alkoholen, utan över den stora ovetskapen om varför han inte kommer. Han sade ju att han skulle komma.

Fast när hon tänker efter ordentligt sade han faktiskt inte ordagrant att han skulle dyka upp, bara att han ”kanske” kunde komma förbi en sväng. Åh, så frustrerande det är att inte kunna tolka exakt vad han menade.

Och inte kan hon slappna av i hans avsaknad heller – att sluta undra över anledningen till hans frånvaro är totalt omöjligt.

Vid halv tio börjar folk fråga henne om det har hänt någonting. Hon måste verkligen se nere ut. Lätt irriterat beslutar hon sig för att låsa in sig på toaletten för att få vara ifred med sina tankar. Allt känns så förvirrat. Med vilsenhet i blicken möten hon sin spegelbild. Håret har börjat tappa volym så hon drar fingrarna genom det för att få tillbaka lite höjd på det och rotar sedan fram Sannas smink ur badrumsskåpet. Lite mer svart dramatik runt ögonen kanske kan få henne att se mindre bekymrad ut. Då kanske folk slutar fråga henne om någonting är fel. Vad som är fel kan hon ju inte berätta för dem.

Helvete, hur kunde han glömma?!

Klockan är snart tjugo i tio och först nu inser han att han har låtit förlora sig alldeles för lång tid i meningslösa tillbakablickar i barndomen. Han som sagt till Lia att han skulle komma förbi henne och hennes kompis ikväll!

Han skyndar in på sitt rum för att kolla sig i spegeln så att han ser okej ut. Jo, det ser bra ut. T-shirten sitter bra och jeansen likaså. Bandaget runt handleden är kanske inte så sexigt, men vad kan han göra åt det? Han rotar fram en del av sitt lilla förråd av dricka i garderoben och ger håret en sista omrufsning innan han beger sig iväg ut till sin cykel. På vägen ut fiskar han upp mobilen ur fickan och slår en signal till Hampus, som inte svarar. Jaha, tänker han. Då får jag väl anlända till överklassgänget utan min vapendragare.

När han närmar sig Hagabergsvägen och hör hur den dunkande musiken sätter gatan i gungning känner han hur en liten våg av förväntan sköljer över honom. Lia kommer att vara några tiotal meter ifrån honom hela kvällen. Det här ska han nog se till att det blir kul, trots att han egentligen inte känner någon.

Han parkerar cykeln precis innanför grinden och promenerar upp för trappan till ytterdörren. Det är det enda röda huset på gatan, och dessutom det enda hus i vilket det till synes pågår en fest – då måste det väl vara rätt hus? Det verkar rätt lönlöst att knacka på med tanke på hur högt musiken spelas, så Jonas öppnar själv dörren och kliver in bland röran av jackor och skor. Han följer de andra gästernas exempel och vräker av sig sina grejer i en hög. Precis när han vänder sig för att dra igen dörren bakom sig öppnas en annan dörr precis framför honom. Ut kommer Lia med blicken fäst i golvet. Hennes långa hår faller i lockar över axlarna, och hela hon liksom skimrar. Lia ser verkligen bra ut i kväll.

Förbluffat kommer Jonas på sig själv att stirra lite för länge på Lia innan han får tillbaka fattningen.

”Men hej, du”, hälsar han med ett leende.

Lia vänder upp ansiktet. När deras blickar möts upptäcker Jonas en helt ny ton av sensuellt tilldragande i hennes ögon. Det är nästan som om han blir berusad utan att han ens druckit någonting.

”Hej”, säger Lia svagt medan vad som ser ut som ett överraskat och kanske en aning lättat leende bryter fram över hennes läppar. ”Så du kom.”

”Uppenbarligen” skrattar Jonas.

Plötsligt är det som om hans kropp får en egen vilja. Han känner hur varenda centimeter av hans kropp skriker åt honom att förflytta sig närmare henne. Det bubblar till i honom när han slutligen vågar erkänna det för sig själv.

Han vill ha Lia.

nionde delen

Hon står vid skåpet när Jonas dyker upp som från ingenstans. Snygg som vanligt drar han ena handen genom håret så det ställer sig på ända, sedan lutar nonchalant överkroppen mot skåpet bredvid Lias. Väskan låter han sedan falla ned mot golvet. Det dunsar högt när den når stenplattorna.

”Hej du”, säger Jonas och flinar.

”Hej du”, svarar Lia som en papegoja samtidigt som hon råkar tappa allt hon håller i famnen. Så pinsamt. Generat böjer hon sig ned för att rafsa ihop sina saker och hoppas innerligt att det inte var för uppenbart att det var Jonas leende som fick hennes hjärna att tillfälligt sluta fungera.

”Hoppsan”, kommenterar Jonas roat och sjunker ned på huk för att hjälpa Lia att städa upp. Det går några ögonblick utan att någon säger någonting, sedan tar Jonas till orda igen.

”Hur är läget med dig?”

”Bra”, svarar Lia snabbt och undrar varför han ens bryr sig om att fråga. Det är väl alldeles uppenbart att hon har något allvarligt fel på hjärnan, så som hon håller på och gör bort sig hela tiden. Hon önskar att hon kunde bete sig normalt vid åtminstone ett möte med Jonas.

När hon inte gör någon ansats att säga någonting mer harklar sig Jonas och kliar sig i nacken.

”Du, jag funderade över på lördag. Eller var det fredag?” Han skrattar till. ”I vilket fall som helst”, fortsätter han och ler, ”tänkte jag att jag kanske kunde komma förbi en sväng.”

”Åh”, är det enda Lia får ur sig. Hon förbannar sig själv över att hon inte kan komma på en enda vettig sak att säga. Att det är trevligt att han kommer, att det nog kommer bli kul, att hans närvaro gör henne glad - vad som helst hade kunnat duga.

Jonas plockar upp den sista pennan från golvet och lämnar över den till Lia. Han granskar henne fundersamt, som om han inte riktigt vet hur han ska hantera hennes tystnad. Lia inser att om hon inte säger någonting snart kommer han att gå därifrån.

Fan, kom på något nu då, uppmanar hon argt sig själv. Vad som helst. Vad som helst!

”Det är fint väder idag!”

Helvete! Finns det något dummare att slänga ur sig? ”Det är fint väder idag.” Jävla idiot! Åh, vad hon hatar sig själv och att hon inte har någon kontroll över vad hon säger i närheten av Jonas. Fast Jonas verkar mest finna hennes kommentar underhållande. Han skrattar så att ögonen kisar och den jämna tandraden blottas.

”Ja, det har du rätt i, mycket fint väder har vi fått idag.”

Han flinar och klappar henne på huvudet. Genom fönstret ser Lia bedrövat hur grått spöregn studsar mot marken. Hennes yttrande var alltså dubbelt misslyckat. Hon står tyst, röd som en tomat i ansiktet.

”När vi nu har konstaterat hur fint det är med majregn skulle du kanske kunna berätta för mig hur man hittar hem till din kompis?”, undrar Jonas, fortfarande leende. Eftersom Lia redan gjort bort sig totalt, och vet att det inte kan bli värre, klarar hennes mun nu av att forma ord som en normal människa.

”Ja, du, hur kommer man dit”, börjar hon sakta. Rösten darrar lite, men hon har i alla fall koll på vad hon säger. ”Du vet var Hagabergsvägen ligger, eller hur?”

Jonas tänker efter och nickar, Alla vet var Hagabergsvägen ligger. Det en av de dyraste gatorna på orten, husen där kan beskrivas som rena arkitektdrömmar. Han har aldrig känt någon som bott på vägen, men dock gått och retat sig på de överdådiga husen på avstånd. Lia fortsätter:

”Du följer Hagabergsvägen mot järnvägen tills du kommer till ett rött hus på, vad blir det … högra sidan av vägen. Där bor Sanna.”

”Det finns bara ett enda rött hus på den gatan, alltså?”, vill Jonas försäkra sig.

Nu är det Lias tur att nicka.

”Ja”, säger hon för att göra det tydligare. Jonas drar på munnen.

”Bra, då hittar jag nog. Nu måste jag iväg till min lektion.”

Han häver upp väskan på axeln och vänder sig om för att gå. Lia andas ut. Tydligen är det fysiskt omöjligt för henne att undvika missöden i närheten av Jonas, men han verkar inte avsky henne för det. Visst måste han tycka att hon är helskum och totalt körd i huvudet, men hittills verkar han inte ha skrämts iväg av det. Det är en lättnad att tänka på det på det sättet.

Plötsligt går det upp för Lia att hon glömde säga en sak.

”Du, Jonas”, ropar hon mot hans rygg, som just börjat röra sig bortåt i korridoren. Hans namn känns härligt att ropa genom luften, nästan som att få in en fullträff med brännbollsracketen. ”Den är på fredag. Festen.”

”Tack”, flinar han glatt och lyfter handen till avsked. ”Vi ses.”

När Jonas, lättad över att ännu en vecka i helvetet är avklarad, kommer hem efter skolan på fredagen ligger ett kuvert adresserat till honom och väntar på köksbordet. Han kan inte komma på någon som skulle kunna tänkas få för sig att skriva ett brev till honom, och handstilen är för honom helt okänd. Inte heller finns det någon avsändaradress på baksidan av kuvertet.

Med nyfiket skakande fingrar river Jonas upp den klistrade remsan och drar fram ett vitt ark med text på. Hans blick dras instinktivt ned till avslutningen på brevet och han rycker till när det går upp för honom vem avsändaren är.

”… om du känner för att ringa mig och prata personligen så har jag skrivit numret på baksidan. Jag hoppas innerligt att du kan förlåta mig. Pappa.”

Jonas drar efter andan. Så svinet har till sist fått dåligt samvete för att han lämnade sin familj i sticket utan så mycket som ett ord till förklaring. I elva år har han hållit sig undan och tydligt bevisat att han lika gärna kunnat vara död. Elva jävla år. Men här är nu beviset på att han fortfarande lever, att han fortfarande existerar någonstans i Sverige.

Det snurrar till i huvudet på Jonas. Gamla minnen blixtrar förbi – bilder av pappa och Jonas i lekparken, Jonas som gungar så högt att det känns som att han flyger, pappa som skrattar och skjuter på gungan så att Jonas gungar ännu högre, han är nästan uppe bland molnen. Den lilla femåringen brister förtjust ut i skratt och griper så hårt om kedjorna att han nästan klämmer sig, men det bryr han sig inte om för pappa är där och leker med honom. Hans alldeles egen pappa – den bästa pappan i världen.

Det vrider sig i magen på Jonas av att minnas tillbaka. Han förstår inte. Varför nu, efter alla dessa år? Varför har den jäveln bestämt sig för att riva upp allting igen? Jonas beslutade redan för länge sedan att gå vidare, att försöka låtsas att pappa aldrig funnits. Åtskilliga nätter grät han sig till sömns över att hans största trygghet i livet plötsligt bara var borta, att pappa som han varit så stolt över helt utan förklaring hade lämnat honom ensammast i hela världen. Den sexåring han då var undrade förtvivlad vad han hade gjort för fel som inte kunnat få pappa att stanna, varför pappa, som alltid visade hur stolt han var över sin son, helt utan förvarning inte ville veta av honom längre.

Och inte var mamma till någon tröst. När pappa försvann verkade hon försöka låtsas som om det inte rörde henne i ryggen, men det var tydligt att hon led. Hon började arbeta mer och lät Jonas stanna på fritids fram till stängningsdags, då hon med stressad uppsyn och jackan slarvigt knäppt brukade dyka upp i sista sekund. Jonas var den som alltid blev hämtad sist.

Sent på nätterna, när mamma trodde att Jonas sov, kunde han ibland höra små kvävda snyftningar från hennes rum. Men inte en enda gång under de här elva åren har mamma tagit initiativ till att prata med sin son om vad som hände, och varför. Jonas har helt enkelt varit tvungen att klara sig själv. Han har inte haft något annat val än att gå vidare.

Men idag har pappa oinbjudet återvänt från de icke-existerandes rike.

Utan att ens läsa brevet river Jonas det mitt itu och slänger bitarna ifrån sig på golvet. Den jävla idioten ska inte få förstöra hans liv igen.

åttonde delen

”När bestämde vi att vi skulle ha fest nästa helg? När?”

Lia är alldeles rosenrasande, men Sanna bara skrattar. Hon tycker att det hela utvecklades rätt så komiskt där i affären.

”Det var spontant, något som bara slank ur mig.”, försvarar hon sig halvhjärtat, men svaret gör inte precis Lia lugnare.

”Om det nu var spontant, vad var det i så fall som fick dig att tro att det skulle vara helt okej att Jonas blev inbjuden?”, morrar Lia. ”Visst, det är alltid kul med fest, men vi känner ju för fasen inte Jonas! Inser du hur pinsamt det här är?”

Lia dunsar ned på sängen bredvid Sanna och begraver ansiktet i händerna.

”Men du”, börjar Sanna med mild röst och lösgör Lias ansikte. ”Jag förstår inte varför du blir så arg, jag hade ju för mig att du gillar Jonas?”

Lia kniper tjurskalligt ihop munnen för att demonstrera hur sur hon är. Sanna suckar och fortsätter:

”Som jag ser det är det här en ypperlig chans för er att lära känna varandra lite bättre, det kommer att bli superbra. Om han nu kommer alls, vill säga, för det vet vi faktiskt inte.”

Hon biter sig fundersamt i läppen.

”Men oroa dig inte, jag ska nog ordna det där. I vilket fall som helst blir det party nästa helg, mina föräldrar är borta hos några släktingar då, så vi har lägenheten för oss själva. Och du”, hon pekar på Lia, ”ska ha kul.”

Lia känner hur hon motvilligt smälter en smula. Hon är fortfarande sur för att Sanna inte brydde sig om att fråga henne först innan hon bad Jonas att komma hit, men Sannas ord har fått henne att inse att framtiden kanske inte kommer att bli riktigt lika illa som hon utgått ifrån. Förhoppningsvis kommer hon, med lite sprit i kroppen, inte vara så barnsligt nervös, så det här med att låta Jonas komma över på fest är kanske en riktigt bra idé. Det hade kunnat vara värre. En liten privat middag, till exempel – herregud, vilken pinsam stämning det hade blivit då!

Det finns emellertid ett stort problem med den här planen – hittills har alla möten mellan dem slutat i mindre katastrof, så oddsen för att han överhuvudtaget kommer är minimala. Om hon vore Jonas hade hennes chanser varit förbi för länge sedan.

”Tänk om han inte kommer”, mumlar Lia tyst och lutar huvudet mot Sannas axel. Det går några ögonblick då man riktigt kan höra hur maskineriet går igång i Sannas huvud.

”Klart han kommer, det ska jag fanimej se till att han gör”, skrattar hon till slut och smäller till Lia på låret. ”Annars får han med mig att göra.”

Fan vad han hatar gå upp på måndagsmorgnar. Det känns lika förjävligt och meningslöst varje gång. Och den där förbannade väckarklockan, han får lust att kasta den rakt in i väggen när den sätter igång att pipa, men sedan den gången då han dängde iväg den så hårt att den gick i två delar försöker han låta bli. Han tycker inte att nya väckarklockor hör till de nödvändigaste utgifterna, det finns alldeles för många roligare saker att lägga pengarna på.

Med en kraftansträngning drar han sig upp i sittande ställning. Han sträcker upp armarna i luften, drar fingrarna genom håret och ruskar på sig för att piggna till. Måndag, alltså. Fan.

Han vet inte varför han bryr sig om att gå dit egentligen, det är inte precis som att skolan lär ut en massa intressanta grejer. Bara en massa förbud hit och dit – inte röka här, inte röka där, inte drälla in för sent till lektionerna, inte klottra på toaväggarna. När de äntligen släpper en fri på eftermiddagen prackar de på en massa läxor. Aldrig är de nöjda. Fast läxorna brukar han ärligt talat inte ägna så mycket tid åt som han kanske borde.

Jonas gäspar stort och funderar över om han inte ska ta sig lite sovmorgon idag. Han hinner inte göra så mycket mer innan det knackar på dörren och mammas ansikte dyker upp i springan mellan dörren och dörröppningen.

”Jonas, är du vaken?”, ropar hon in i halvdunklet.

”Mhm”, muttrar Jonas lågt. Rösten skär sig och han vill bara att mamma ska försvinna, men hon står kvar i dörröppningen som för att jävlas med honom.

”Se nu till att komma iväg i tid, jag måste åka nu så du får hålla tiden själv.”

”Ja, ja, jag är väl inte dum i huvudet heller. Kan du inte bara låta mig vara ifred nu?”, väser Jonas irriterat och reser sig upp från sängkanten. Eftersom mamma står kvar och inte verkar fatta att det betyder ’gå härifrån’, marscherar han bort till dörren och trycker igen den i ansiktet på henne. Han är både längre och starkare än henne nu, så hon har inte en chans att hålla emot.

”Du behöver inte vara så otrevlig, Jonas”, hör han mammas lätt sårade röst från andra sidan dörren. Sedan förblir hon tyst. En stund senare ekar ljudet av dörren som smäller igen genom lägenheten. Mamma sade inte hejdå idag.

Jonas suckar och tänder lampan i rummet. Han tar upp en t-shirt och ett par jeans från golvet och går bort till helfigurspegeln. Efter en stunds betraktande kan han konstatera att han faktiskt har en rätt snygg kropp. Konturerna av hans muskler är alldeles lagom markerade, och det är inget överflödigt fett som väller över någonstans. Axlarna är breda och höfterna smalare. Ansiktet är också helt okej. Hyn ligger slät och utan finnar, men även om han hade haft sämre hy så hade ögonen eller munnen dragit till sig uppmärksamheten. Trots att han är blond har han bruna ögon med långa mörka ögonfransar och den mjuka och kyssvänliga munnen, som Jonas förärats, har han enligt mamma ärv av sin far.

Jonas skrattar roat åt sig själv. Vad håller han på med egentligen? Står och spanar in sig själv, herregud. Vilken fjolla han är. Han ler medan han drar på sig kläderna. Sedan han mötte Lia har han märkt tydliga förändringar hos sig själv, tidigare hade han aldrig stått och beundrat sig själv i spegeln så här.

Åh, javisst ja, på tal om Lia – om han träffar henne idag ska han fråga om vägbeskrivningen till Sannas hus, påminner han sig själv. När allt kommer har han ju lovat sig själv att lära känna Lia lite bättre, och festen kan fungera bra som ingångsport så att säga.

Tanken på att verkligen ta tag i saker och göra det han sagt till sig själv att han ska göra får en liten pirrning av hoppfullhet att fara genom honom. Med lätta steg går han ut i köket för att ta en macka innan han beger sig till skolan.

sjunde delen

Någonting i Jonas ögon får att Lia komma av sig helt och hållet. Det blir pinsamt tyst. Ljudet av Lias skenande hjärta måste höras ända bort till kassorna – minst – men just nu är hon inte riktigt medveten om vad som händer någon annanstans än i Jonas ansikte.

När Jonas slutligen inser att han inte kommer få något svar på sin, förvisso smått onödiga, fråga kastar han en blick på klockan och harklar sig.

”Nej, man kanske skulle ta och dra sig vidare”, säger han och lyfter upp den grå kundkorgen från golvet. Precis när han höjer handen till avsked dyker Sanna vilt babblande upp vid Lias sida.

”… den milda tacosåsen var slut, men jag tänkte att den här skulle funka lika bra, ingen har väl dött av lite krydda, och så såg jag att Coca Colan var nedsatt så jag tog en flaska av den också, är det inte topp …”

Hon tystnar tvärt när hon får syn på Jonas. Blicken far mellan honom och Lia, som nu tycks ha vaknat upp dvalan och rodnar för fullt. Lia ser i Sannas ögon att situationen övertolkas.

”Jaså”, blinkar Sanna retfullt med ena ögat. ”Här har du stått och konverserat med goda vänner medan jag har farit runt som en annan dåre i hela butiken”, säger hon med spelat arg röst och sänkta ögonbryn. Sedan återgår hon till sin vanliga, glada min och sträcker självsäkert fram en hand mot Jonas, som tveksamt fattar den.

”Jag vet inte om vi blivit presenterade förut, men Sanna heter jag.”, säger Sanna och ler stort. Lia vill bara sjunka genom jorden, nu är det bara en tidsfråga innan katastrofen är ett faktum. Förtvivlat håller hon tummarna för att Sannas inblandning inte ska resultera i att historien slutar alltför pinsamt, men naturligtvis gör hennes tysta böner ingen skillnad.

”Det blir lite folk som kommer över till mig nästa helg, så om du vill komma är du välkommen på fest.” Orden formligen väller fram ur Sannas mun, och i fantasin föreställer sig Lia hur hon slår ned sin kompis med en stekpanna. Nu går hon lite för långt.

”Ja, du kan ju dra med dig någon om du vill. Jag tror det blir kul”, fortsätter Sanna, som verkar ignorera tänkbarheten att Lia också skulle vilja ha något att säga till om. ”Men du gör som du vill. Lia vet var jag bor, så om du behöver vägbeskrivning är det bara att fråga henne.”

Inom sig skriker Lia högt. En stekpanna är inte tillräckligt plågsam att slå ned Sanna med. En rad riktigt brutala scenarier tar form i Lias huvud medan kinderna hettar värre än någonsin. Vänta bara, Sanna, tänker hon och sluter ögonen.

Hur kommer det sig att Lia, sedan den där dagen för lite mer än en vecka sen då hon snubblade över hans väska, verkar springa ihop med honom överallt numera? Följer hon efter honom, eller vad handlar det om?

Inte för att han verkligen har någonting emot det. Om det bara inte varit för att det alltid tycks bli så fel när de krockar ihop hade han kanske till och med tyckt om det. Som i affären idag, när Lia kolliderade in i hans rygg och sedan bara stod där och glodde på honom utan att yttra ett ord – hade hon bara pratat lite grann hade det kunnat bli ett riktigt trevligt möte. Men som om inte det var konstigt nog att hon bara stod där utan att säga någonting blev han dessutom erbjuden en fest hos Lias kompis nästa helg. Helskumt. Han känner ju varken Lia eller hennes kompis särskilt bra.

Fast vem vet, kanske kan det bli riktigt kul? Träffa en massa nya människor. En fest är ju trots allt alltid en fest. Och dessutom kommer ju Lia vara där. Å andra sidan har väl hon aldrig visat tecken på något som helst intresse för honom. Snarare tvärtom.

Men ändå.

Jonas slänger in plåten med pommes frites i ugnen och slår på timern för att inte glömma bort dem sedan. Alldeles för många gånger har maten blivit bränd för honom. Vanligtvis brukar han få ägna en god stund åt att stå och vifta bort rök från brandvarnaren, och hans middag brukar inte bli så mycket mer än några små svarta kolbitar. De enda som klagar är dock grannarna, som tydligen inte har något vettigare för sig, men dem bryr sig Jonas inte ett skit om. Skulle han gå och klaga på dem varje gång de gjorde något som störde honom skulle han och hans mamma antagligen inte få bo kvar i huset vid det här laget.

Han knäpper igång datorn och slår sig ned på stolen. Som vanligt tar den en evighet på sig att starta upp och när han äntligen är inloggad minns han inte längre varför han satte sig där. Medan han försöker påminna sig om vad det var han skulle göra väger han på stolen. Lia tar naturligtvis över hans tankar efter bara en liten stund, för tillfället är det bilden av henne med rodnande kinder och regnfuktigt hår i affären tidigare idag som ständigt fladdrar förbi. Jonas blir nyfiken på var hon bor någonstans och klickar ivrigt upp personsökrutan på skärmen. Han knappar in Lias namn, ’Lia Valldahl’, och trycker på Enter.

En karta, på vilken en liten markör som visar att ”Här bor Lia Valldahl”, dyker upp, och vid sidan av kartan finns både hennes fullständiga adress och mobilnummer utskrivet. Otroligt.

”Tur för Lia att jag inte är någon illvillig pedofil”, tänker Jonas och skrattar till. ”Eller en seriemördare.”

Han betraktar den lilla kartan. Jaha, hon bor alltså i det finare området. Det är klart att en duktig flicka som Lia kommer från en rik familj i det dyra området. Han känner en liten stöt i magen vid tanken på att Lia kanske är en av de där överlägsna jävlarna som ser ned på allt och alla. Den bild han har fått av henne är ju inte alls så. Fast att döma Lia efter var hon bor känns orättvist. Hon kan faktiskt inte hjälpa var hennes föräldrar väljer att bo.

Kanske borde han helt enkelt lära känna Lia lite bättre istället för att skapa sig falska bilder. Han bestämmer sig för att han från och med nu ska försöka.

sjätte delen

När hon vaknar nästa morgon kommer hon först inte ihåg var hon är, eller hur hon hamnat där, men alltmedan färgerna och de välbekanta formerna i hennes eget rum blir tydligare träder minnena från gårdagen fram. Hon var på ungdomsgården. Hon spelade kort, klädpoker, med en massa nya människor. Det gick inte speciellt bra, så var det, ja. Och sedan … dök Jonas upp.

Åh, herregud. Plötsligt minns hon hela kvällen in i minsta detalj. Kläderna som blev kvar bredvid stolen när hon rusade ut ur rummet, ut ur huset, den svala luften som fick henne att huttra till, kinderna som brände.

Och Jonas som kom ikapp henne med kläderna på pakethållaren.

På ett ögonblick är Lia alldeles klarvaken. Han hade följt efter henne hela vägen, bara för att få lämna kläderna till henne, och han hade erbjudit henne skjuts hem. Hon dunkar huvudet hårt mot väggen, hur i helvete kunde hon vara så dum att tacka nej? Tänk att hon varit så nära att få sitta på pakethållaren bakom Jonas, och känna värmen från hans kropp, insupa hans unika doft. Att hon, om hon bara svarat ja, hade fått sitta så nära att hon kunnat dra fingrarna genom hans hår …

Nu rodnar hon igen. Otroligt att löjliga fantasier kan sätta igång hennes kropp så där. Tur att det inte finns några tankeläsare i rummet, tänker hon och ler för sig själv. När hon knappt står ut själv med sina tankar, hur skulle då en utomstående hantera hennes patetiska dagdrömmar?

En blick på väckarklockan bredvid sängen meddelar att hon är strax innan tio – lagom tid att gå upp en lördagsmorgon med andra ord. Lia slänger benen över sängkanten och drar på sig ett par mysbyxor. Magen knorrar efter frukost, hon glömde ta något att äta när hon kom hem igår kväll. Snabbt tassar hon ned för trappan och in i köket. Där sitter mamma med håret åt alla håll och näsan nere bland notiserna i dagens tidning.

”God morgon”, väser Lia hest medan hon plockar fram bröd och smör på bordet. Rösten har tydligen inte vaknat än.

”God morgon, tjejen”, svarar mamma och ler frånvarande utan att släppa blicken från tidningen. ”Sovit gott?”

”Hm, ja, det antar jag”, säger Lia och väljer att inte gå in närmare på ämnet. Mamma verkar nöjd med svaret, hon hummar och återgår med hela sin uppmärksamhet till att läsa morgonens nyheter.

Medan hon tuggar i sig sin frukost kan Lia inte låta bli att fundera över den bakomliggande anledningen till att Jonas erbjöd henne skjuts. Antagligen var det väl bara en plötslig helgonimpuls från hans sida, men Jonas brukar ju verkligen inte vara den som gör något för någon annans skull såvida han inte själv vinner på det. Och vad skulle han vinna på att skjutsa hen Lia? Ingenting.

Om det nu inte är möjligt att han …

Nej, så kan det inte vara. Löjligt att ens fundera över möjligheten, klart han inte är intresserad av henne.

Han har aldrig hakat upp sig så mycket på att få ett nej förut. Men vilken vettig människa tackar nej till att bli skjutsad hem till dörren när det är kallt ute, undrar han. Det kan väl inte ha berott på honom? Trots att det inte var någon stor grej att erbjuda skjuts så känns det ändå på något sätt som att han blottade sig själv inför Lia genom att fråga. Det har nog aldrig hänt förut att han avslöjat vad som pågår i hans huvud. Om man bortser från när han varit irriterad eller arg såklart, det har antagligen ingen någonsin undvikt att lägga märke till.

Det är så dumt alltihop! Om det inte varit för de förbannade känslorna som plötsligt gett sig tillkänna hade han inte brytt sig ett dugg om att han blivit nobbad. Och nu regnar det också.

Större delen av lördagen ägnar han åt att vara irriterad på Lia. När Hampus ringer och frågar varför han inte kom tillbaka igår kväll vräker han bara ur sig någonting otrevligt och lägger på luren. Han är medveten om att han förmodligen kommer att få betala för det senare, men just nu orkar han inte bry sig. Framåt sextiden ringer mamma från jobbet och frågar om inte Jonas kan cykla iväg och inhandla batterier och Ipren, och så korv och pommes frites till middag eftersom hon inte hinner hem till dess. Handla har han inte alls någon lust med, men efter en lugnande rökpaus på balkongen inser han att han ändå inte har något vettigt för sig, så han beger sig halvt motvilligt iväg mot centrum i regnet.

Att det blir korv och pommes frites till middag hör till vardagligheterna, mamma orkar aldrig lägga mer tid än nödvändigt på så ointressanta saker som matlagning. Eller på Jonas heller för den delen. För det mesta ringer hon inte ens och berättar att hon blir sen, men det gör ingenting längre, för Jonas har ändå slutat bry sig. I varje fall intalar han sig att han har det.

Han trampar som en blådåre hela vägen fram. Vädret är inte det mysigaste att cykla i – grått, grått, grått, och så spöregn på det. Han lämnar cykeln utanför snurrdörrarna och går in för att skaffa fram det han ska ha. När han står vid frysdisken för att plocka åt sig en påse pommes frites krockar någon in i honom bakifrån.

”Men vad fan, se dig för din idiot”, muttrar han grinigt och vänder sig om för att ge vem-det-nu-är-som-jävlas-med-honom en sur blick. Han hajar till när det mycket oväntat visar sig vara Lia som kolliderat med honom.

”Oj, förlåt, jag såg dig inte”, kastar hon ur sig och spärrar upp ögonen. Hennes ena hand far upp mot munnen som om hon just sagt någonting olämpligt och alldeles för sent försöker stoppa orden från att bubbla ut. Rosig om kinderna blir hon så klart också. Jonas vet inte vad han ska säga, men sedan kan han inte låta bli att se det komiska i situationen. Plötsligt har han glömt att han egentligen är sur på Lia.

”Du kan visst inte låta bli att springa in i mig”, påpekar han och ett roat leende bryter fram ”Jag antar att det är min dragningskraft som spökar?”

Lia skrattar nervöst och glor ned i marken. Hon svarar inte.

”Så du är här och handlar”, frågar Jonas vidare. Lia möter hans blick.

femte delen

Så utomordentligt idiotiskt! Lia stönar högt åt sig själv rakt ut i luften. Varför skulle hon springa iväg så där? Hon kan ju inte precis komma tillbaka till ungdomsgården och hämta kläderna nu, det skulle bli alldeles för pinsamt. Och nu börjar det bli svalt också, i bara underkläder har hon inget skydd alls mot den sjunkande temperaturen.

Hon saktar ned på tempot lite, men fortsätter längs med vägen. Tankarna snurrar runt i hjärnan. Undrar vad Jonas tänker om henne nu. ”Vilken jävla tönt, att bara springa iväg så där.” Ungefär så måste han väl tänka. Rodnaden smyger sig oinbjudet fram vid blotta tanken på den pinsamma händelsen på ungdomsgården. Lia trycker sin svala handflata mot pannan, det svalkar mot den brännheta huden. Hur som helst kan väl det här egentligen inte förändra någonting, tänker hon uppgivet. Hon har aldrig haft någon riktig chans. Varför skulle den snyggaste människa hon någonsin mött falla för just henne? En jävla nobody utan personlighet är vad hon är. Sådana som hon får nöja sig med bottenskrapet, så är det bara.

Några bilar susar förbi. En av dem tutar på henne när den passerar. Lia skäms. Hon brukar överhuvudtaget inte visa sig så lättklädd inför folk. Nu börjar hon frysa också, så hon skyndar på stegen lite grann.

Plötsligt hör hon en cykelringklocka plinga bakom henne, tätt följt av en röst som ropar hennes namn.

”Lia, hallå, Lia! Stanna då!”

Hon stelnar till och vrider huvudet bakåt, och hjärtat skenar när hon ser vem det är. Hur är det möjligt?

Cykeln hinner ifatt henne och bromsar in så att det skrapar mot asfalten. Föraren hoppar smidigt av och lösgör någonting från pakethållaren.

”Du glömde visst det här”, säger Jonas med ett leende och räcker fram kläderna mot henne.

Det var en vild chansning att hon skulle ha försvunnit åt det här hållet, men Jonas är glad att han fick in en sådan lyckträff. Han hittade henne! Leendet går inte att stoppa när han lämnar över kläderna till dess rätta ägare. Till en början säger Lia ingenting, hon tar inte ens emot kläderna, och Jonas blir rädd att han gjorde något dumt som följde efter henne, men till slut drar Lia åt sig sina saker och viskar fram ett knappt hörbart ”tack”. Ganska omständligt drar hon på sig den randiga tröjan och jeansen, som först inte hamnar som de ska utan bara korvar ihop sig runt hennes ben, men sedan sitter kläderna rätt och Lia ger Jonas en granskande blick. Trots att solen börjat gå ned och det är ganska mörkt ute ser Jonas att hon rodnar. Han tycker det ser gulligt ut.

”Varför följde du efter mig”, frågar Lia efter en stund.

”Jag tänkte att du behövde dina kläder”, svarar Jonas sakta och inser att han faktiskt inte har något bättre svar än det. Lia ser ut att tveka, det går en stund då hon några gånger öppnar munnen för att sedan stänga den igen. Sedan säger hon:

”Men varför du? Du hade inte behövt, det fanns väl andra som hade kunnat göra det. Varför skulle du göra dig sådant besvär för min skull?”

Jonas känner hur modet sjunker. Det här blev ju helt fel, och Lia verkar nästan sur. Kanske hade det varit en bra idé att låta Hampus följa med. Då hade nog inte Lia blivit så misstänksam mot honom. Att allt han gjort sedan Lia dök upp i hans värld lyckas misslyckas så totalt är ganska påtagligt. Hur kan hon påverka honom så starkt?

”Det var inget besvär”, mumlar han generat med blicken nere i asfalten. ”Jag trodde bara att du skulle bli glad. Och jag tänkte att du skulle bli kall om du promenerade runt utan kläder.”

Lia rynkar på ögonbrynen och ser lätt förvirrad ut.

”Förlåt, jag menade inte att låta grinig. Jag är jätteglad för att du följde efter mig! Jag hade faktiskt börjat frysa så det var verkligen bra att du kom.” Hennes ansikte mjuknar. Hon biter sig lite oroligt i läppen och ger honom en uppfordrande blick. ”Jag tänker inte alltid på hur jag uttrycker mig. Förlåt.”

”Åh, ingen fara.”

Jonas känner sig genast bättre till mods. Han går tillbaka till sin cykel och hoppar upp på sadeln. Handleden värker när han råkar slå i styret lite för hårt, och han grimaserar. En tanke slår honom och orden flyger ut ur honom innan han hunnit tänka efter ordentligt.

”Vill du ha skjuts hem?”

Åh, så dumt, varför kan han inte kontrollera vad han säger? Tänk om hon säger nej. Tänk om hon säger ja! Några nervösa ilningar far genom magen på honom innan Lia slutligen svarar.

”Oj, tack, men … Jag måste nog avböja.” Hon ser urskuldande på honom. Han sjunker tillbaka mot sadeln och känner hur luften liksom pressas ur honom.

”Okej”, säger han tonlöst. ”Ha det så bra då, vi ses.”

Vilket pinsamt misslyckande. Det var bara korkat att följa impulsen att skynda efter Lia, det inser han nu.

fjärde delen

Trots sin skadade hand hoppar Jonas smidigt av sin cykel i farten, och ställer den intill husväggen. Bakom ett hörn ser han hur två personer kysser och tar intimt på varandra, han kan inte låta bli att kolla vilka det är. Vid synen av Lias kompis och hennes kille ler han, de ser så utomordentligt kära ut. Jonas inser att det är flera månader sedan han hånglade sist. I varje fall var det ett tag sedan han fortfarande var vid medvetande när han gjorde det, för de tillfällen han varit så full att han inte kunnat minnas någonting efteråt gills väl inte riktigt?

Han vänder tillbaka mot ingången. Det låter som folk har kul där inne, ljuden från folks skratt hörs ända ut dit han står. Utan att tveka sveper Jonas in genom dörren, och möts av en härlig stämning. I rummet framför honom finns soffor, fåtöljer, flipperspel, en stereo och till och med en TV, samt ett par kuddtäckta madrasser längs med väggarna – allt dämpat belyst för att skapa en mysig stämning. Enligt Jonas är väl det enda negativa den värdelösa musiken som strömmar ut från högtalarna, men man kan ju inte få allt.

Jonas förvånas själv över att han börjar uppskatta ett ställe, enbart för att det ser ”fint” ut, och skakar roat på huvudet.

”Hallå, Jonas!” Där borta sitter Hampus. Han låter glad, antagligen hade han väl inte riktigt förväntat sig att Jonas faktiskt skulle dyka upp. Jonas går bort till bordet där hans kompis och ett par andra sitter och spelar kort. Med tanke på att en del av dem är kanske lite väl lättklädda, gissar han att de spelar klädpoker.

”Tja, Hampus. Har ni kul?”

”Japp, jag vinner varje gång” skrattar Hampus och nickar mot de andra spelarna. Jonas ser upp, och med en känsla av att göra någonting förbjudet får han ögonkontakt med Lia, som inte ser ut att ha fullt lika mycket tur i spel som Jonas kompis.

Lia kan inte hjälpa det. Jonas blick får en elektrisk impuls att fara genom kroppen och på ett ögonblick bränner hennes kinder som om de vore utsatta för svedan från en eld. Det här är ju bara inte sant, tänker hon upprört. Att försöka dölja kroppen med händerna skulle inte tjäna någonting till, Jonas ser inte ens på henne längre. Dessutom skulle nog alla tycka att hon var världens tönt om hon försökte gömma sin kropp nu, de har ju redan sett vad som finns att se. Tur i alla fall att hon har underkläderna på sig.

”Vad sitter du och tänker på då?”, frågar Hampus när han ser hur Lia rodnar. ”Blivit lite för excited av alla avklädda kroppar, kanske?”

Han flinar retsamt. Naturligtvis fångar hans kommentar allas uppmärksamhet och spelarna vänder sina ansikten åt Lias håll. Jonas ser att hon rodnar. Visst måste han väl se i hennes blick att det även är han som är anledningen till att hon rodnar så? Mest av allt vill hon bara springa därifrån, men det vore att ställa till med onödig dramatik.

Så sansat hon bara kan lägger hon därför ned sina kort på bordet, skjuter ut sin stol och stegar ut ur rummet. Barfota, rakt ut genom ytterdörren försvinner hon och sedan kan hon inte längre behärska sig. Hennes fötter ökar tempot av sig själva och hon springer tills hon nästan inte kan andas. Inte förrän hon hunnit bort till stora vägen inser hon att hon glömt sina kläder på ungdomsgården.

”Var försvann hon nu då?”

Folks blickar är som fastlimmade vid dörröppningen som Lia just försvann ut genom. Mest förbryllad är Jonas. Han hade ju knappt hunnit in i rummet förrän hon rusade ut. Så fruktansvärt hemsk kan hans uppenbarelse väl inte vara?

Han kastar en blick på de fem spelkorten Lia lämnade efter sig. Royal flush. Helt otroligt. Risken att förlora var ju uppenbarligen inte vad som fick Lia att ge sig iväg så där. Medan han biter sig lite fundersamt i läppen upptäcker han Lias kläder som ligger slängda på golvet bredvid stolen hon suttit på. Utan att riktigt tänka sig för reser han sig från sin plats och rafsar åt sig den lilla högen hon lämnat efter sig. Han trycker plaggen mot bröstet och känner hur en mjuk, söt doft letar sig upp i hans näsa. Doften av Lia.

”Jag går ut och kollar om jag hittar henne.”, säger han till den lilla gruppen runt bordet och börjar promenera bort mot ytterdörren.

”Men du kom ju precis!”, ropar Hampus. Han verkar nästan besviken. ”Ska jag hänga med dig?”

Jonas tvekar. Vill han att Hampus är med om han hittar Lia? De är ju bra kompisar och vet väl det mesta om varandra, men vågar han riskera att göra bort sig inför sin kompis? Fast när han tänker efter, vad är det som säger att han skulle göra bort sig?

”Nej, då, det är lugnt.”, svarar han efter några ögonblick och kliver ut genom dörren. ”Vi ses!”

Cykeln ligger kvar där han lämnade den. Han klämmer fast Lias kläder på pakethållaren och trampar iväg. Nu återstår bara en fråga – var i helsike ska han leta?

tredje delen

Och var har Hampus tagit vägen? Jonas letar bland eleverna i matkön efter sin kompis, när han plötsligt ser två magiska, bruna ögon i vimlet – shit, det är hon! Han blir precis som förhäxad, vad i helvete ska han göra nu? Att göra bort sig igen är verkligen ingenting han vill riskera. Han börjar gå framåt för att eventuellt gömma sig bakom någon annan i matkön, men märker inte väskan som någon slängt på golvet förrän det är för sent. Katastrofen är ett faktum – Jonas har fallit pladask, mitt framför ögonen på åtminstone en fjärdedel av skolan och, vad värre är, framför ögonen på Lia.

”Helvete! Satan, vad ont det gör!”

En smärta värre än någonting annat han känt har börjat strömma ut från hans handled, som för tillfället ligger vriden under hans ena höft. Jonas rullar över på rygg så att handen blir fri. Åh, vad ont det gör!

”Vad gör du nere på golvet?” Äntligen dyker Hampus upp. ”Här, upp med dig”, säger han och sträcker fram handen.

”Tack”, kvider Jonas tacksamt och reser sig upp på fötter.

”Men shit, vad hände”, undrar Hampus, ”du ser inte klok ut i ansiktet.”

”Äh, jag ramlade på någons jävla väska. Fan, alltså, aj! Hänger du med till skolsyster?”

”Visst, jag har redan ätit.”

Jonas ger Hampus en sur blick. ”Tack för att du väntade.”, muttrar han sarkastiskt.

”Men sorry, jag glömde, okej? Kom nu, vi sticker och kollar din hand.” Hampus kastar en orolig blick på sin kompis hand. Den har intagit en blåaktig färg som inte alls hör hemma där. Jonas grimaserar. Både för att det gör för jävligt ont, och lika mycket för att han än en gång lyckats göra bort sig inför den enda tjej han någonsin blivit förälskad i.

”Men Gud, vad hände?”

Lia ser oroligt efter Jonas och hans kompis som försvinner ut genom dörren igen. Sanna, däremot, står dubbelvikt och gapskrattar. Det faktum att Jonas snubblade så fort han fick syn på Lia är av någon anledning fruktansvärt komiskt.

”Sluta, Sanna, han gjorde ju illa sig”, fräser Lia. Sanna slutar inte fnissa för det.

”Äh, så allvarligt såg det inte ut”, skrattar hon. ”Nu har båda fallit för varandra”, tillägger hon, varpå hon genast får ett nytt skrattanfall.

Matkön börjar röra på sig, och nu är de snart framme vid maten.

”Jävlar, vad hungrig jag är”, konstaterar Sanna.

”Mm, jag med”, svarar Lia frånvarande. ”Ska vi dra till ungdomsgården i eftermiddag?”

”Visst, kan jag be Eric följa med?” Sanna vet att Lia lätt känner sig bortglömd när hon drar med sig Eric, men på ungdomsgården finns det ju andra man kan prata med. Till Sannas lättnad säger Lia bara:

”Javisst, gör så.”

Efter att ha funderat fram och tillbaka säkert hundra gånger beslutar sig Jonas för att hänga med Hampus till ungdomsgården. Och det är inte alls för att det finns en chans att Lia är där, utan för att han inte orkar gå ut och festa med bruten handled, vilket var diagnosen han fick av sjuksyster. Nu har han bandage och hela skiten, och måste gå med det i flera veckor. Tur i oturen att det var vänster hand och inte höger, för utan högerhanden skulle det inte finnas så mycket kul att göra.

Innan Jonas cyklar iväg till ungdomsgården tar han en sväng hem för att få i sig någon enkel näring. Mamma är för ovanlighetens skull hemma, och när hon ser Jonas bandage börjar hon genast ömka honom och klargöra hur synd hon tycker att det är om honom. Det är nästan så att allt känns som förut, när föräldrarna fortfarande brydde sig och fanns till hands när han behövde dem. Nu har pappa flyttat ut och mamma har sällan tid för sin energikrävande son.

Mamma tröttnar snart på att förbarma sig över Jonas och slänger åt honom en hundralapp för att sedan återgå till att sortera posten. Det här känns inte riktigt känns rätt, tänker Jonas och får en antydan till en klump i magen. Tror mamma verkligen att hon kan köpa honom, eller är det bara i brist på andra idéer som hon gör så? Pengar har hon gott om, men sin egen dyrbara tid han hon minsann svårt att dela med sig av. Men å andra sidan, pengar är ju alltid pengar och han behöver dem till nya cigaretter, så att lämna tillbaka hundralappen av principskäl vore ju bara dumt. Efter alla gånger verkligheten gjort honom besviken börjar han bli van att förtränga deppiga tankar, så det är vad han ser till att göra nu. Han slänger i sig några mackor och ett glas juice och skyndar sedan iväg till ungdomsgården på cykeln.

Det dröjer inte länge förrän Sanna och Eric försvinner ut genom dörrarna till Storängens ungdomscenter igen, och Lia blir ensam kvar. Hon ser sig om i rummet och inser strax att hon egentligen är allt annat än ensam, idag är det mer folk än vanligt på ungdomsgården. Synd att inte Jonas är här, tänker hon. Han skulle nog få fart på henne. Lia flinar tyst. Hoppas bara det gick bra med hans hand.

”Hallå, du där i randig tröja”, ropar någon plötsligt. Lia ser sig förvirrat om, och hennes blick fastnar vid en ganska smal tjej med lockigt hår. Det ser ut som det var hon som ropade.

”Vem, jag?”, ropar Lia tillbaka.

”Ja.” Tjejen ler mot henne. ”Vill du vara med på klädpoker?”

Den frågan kom väldigt oväntat, och för ett ögonblick sitter Lia helt stum i brist på ett bra svar. Vill hon vara med på klädpoker?

”Kom igen, vi bits inte”, säger tjejen och skrattar. Lia tänker att hon brukar vara rätt bra på poker, så det kan hon väl ställa upp på?

”Visst, varför inte?” Jag har ju ändå inget bättre för mig, tänker hon för sig själv.