sjunde delen

Någonting i Jonas ögon får att Lia komma av sig helt och hållet. Det blir pinsamt tyst. Ljudet av Lias skenande hjärta måste höras ända bort till kassorna – minst – men just nu är hon inte riktigt medveten om vad som händer någon annanstans än i Jonas ansikte.

När Jonas slutligen inser att han inte kommer få något svar på sin, förvisso smått onödiga, fråga kastar han en blick på klockan och harklar sig.

”Nej, man kanske skulle ta och dra sig vidare”, säger han och lyfter upp den grå kundkorgen från golvet. Precis när han höjer handen till avsked dyker Sanna vilt babblande upp vid Lias sida.

”… den milda tacosåsen var slut, men jag tänkte att den här skulle funka lika bra, ingen har väl dött av lite krydda, och så såg jag att Coca Colan var nedsatt så jag tog en flaska av den också, är det inte topp …”

Hon tystnar tvärt när hon får syn på Jonas. Blicken far mellan honom och Lia, som nu tycks ha vaknat upp dvalan och rodnar för fullt. Lia ser i Sannas ögon att situationen övertolkas.

”Jaså”, blinkar Sanna retfullt med ena ögat. ”Här har du stått och konverserat med goda vänner medan jag har farit runt som en annan dåre i hela butiken”, säger hon med spelat arg röst och sänkta ögonbryn. Sedan återgår hon till sin vanliga, glada min och sträcker självsäkert fram en hand mot Jonas, som tveksamt fattar den.

”Jag vet inte om vi blivit presenterade förut, men Sanna heter jag.”, säger Sanna och ler stort. Lia vill bara sjunka genom jorden, nu är det bara en tidsfråga innan katastrofen är ett faktum. Förtvivlat håller hon tummarna för att Sannas inblandning inte ska resultera i att historien slutar alltför pinsamt, men naturligtvis gör hennes tysta böner ingen skillnad.

”Det blir lite folk som kommer över till mig nästa helg, så om du vill komma är du välkommen på fest.” Orden formligen väller fram ur Sannas mun, och i fantasin föreställer sig Lia hur hon slår ned sin kompis med en stekpanna. Nu går hon lite för långt.

”Ja, du kan ju dra med dig någon om du vill. Jag tror det blir kul”, fortsätter Sanna, som verkar ignorera tänkbarheten att Lia också skulle vilja ha något att säga till om. ”Men du gör som du vill. Lia vet var jag bor, så om du behöver vägbeskrivning är det bara att fråga henne.”

Inom sig skriker Lia högt. En stekpanna är inte tillräckligt plågsam att slå ned Sanna med. En rad riktigt brutala scenarier tar form i Lias huvud medan kinderna hettar värre än någonsin. Vänta bara, Sanna, tänker hon och sluter ögonen.

Hur kommer det sig att Lia, sedan den där dagen för lite mer än en vecka sen då hon snubblade över hans väska, verkar springa ihop med honom överallt numera? Följer hon efter honom, eller vad handlar det om?

Inte för att han verkligen har någonting emot det. Om det bara inte varit för att det alltid tycks bli så fel när de krockar ihop hade han kanske till och med tyckt om det. Som i affären idag, när Lia kolliderade in i hans rygg och sedan bara stod där och glodde på honom utan att yttra ett ord – hade hon bara pratat lite grann hade det kunnat bli ett riktigt trevligt möte. Men som om inte det var konstigt nog att hon bara stod där utan att säga någonting blev han dessutom erbjuden en fest hos Lias kompis nästa helg. Helskumt. Han känner ju varken Lia eller hennes kompis särskilt bra.

Fast vem vet, kanske kan det bli riktigt kul? Träffa en massa nya människor. En fest är ju trots allt alltid en fest. Och dessutom kommer ju Lia vara där. Å andra sidan har väl hon aldrig visat tecken på något som helst intresse för honom. Snarare tvärtom.

Men ändå.

Jonas slänger in plåten med pommes frites i ugnen och slår på timern för att inte glömma bort dem sedan. Alldeles för många gånger har maten blivit bränd för honom. Vanligtvis brukar han få ägna en god stund åt att stå och vifta bort rök från brandvarnaren, och hans middag brukar inte bli så mycket mer än några små svarta kolbitar. De enda som klagar är dock grannarna, som tydligen inte har något vettigare för sig, men dem bryr sig Jonas inte ett skit om. Skulle han gå och klaga på dem varje gång de gjorde något som störde honom skulle han och hans mamma antagligen inte få bo kvar i huset vid det här laget.

Han knäpper igång datorn och slår sig ned på stolen. Som vanligt tar den en evighet på sig att starta upp och när han äntligen är inloggad minns han inte längre varför han satte sig där. Medan han försöker påminna sig om vad det var han skulle göra väger han på stolen. Lia tar naturligtvis över hans tankar efter bara en liten stund, för tillfället är det bilden av henne med rodnande kinder och regnfuktigt hår i affären tidigare idag som ständigt fladdrar förbi. Jonas blir nyfiken på var hon bor någonstans och klickar ivrigt upp personsökrutan på skärmen. Han knappar in Lias namn, ’Lia Valldahl’, och trycker på Enter.

En karta, på vilken en liten markör som visar att ”Här bor Lia Valldahl”, dyker upp, och vid sidan av kartan finns både hennes fullständiga adress och mobilnummer utskrivet. Otroligt.

”Tur för Lia att jag inte är någon illvillig pedofil”, tänker Jonas och skrattar till. ”Eller en seriemördare.”

Han betraktar den lilla kartan. Jaha, hon bor alltså i det finare området. Det är klart att en duktig flicka som Lia kommer från en rik familj i det dyra området. Han känner en liten stöt i magen vid tanken på att Lia kanske är en av de där överlägsna jävlarna som ser ned på allt och alla. Den bild han har fått av henne är ju inte alls så. Fast att döma Lia efter var hon bor känns orättvist. Hon kan faktiskt inte hjälpa var hennes föräldrar väljer att bo.

Kanske borde han helt enkelt lära känna Lia lite bättre istället för att skapa sig falska bilder. Han bestämmer sig för att han från och med nu ska försöka.